Kajsa Ekis Ekman: Skrämmande lätt att falla igenom till alienationens algoritm

De som haft turen att inte ha drabbats av någon olycka i livet tenderar att ha stor tilltro till samhället. En tilltro som, har jag märkt, ofta slår över och blir till en panglossiansk princip – det vill säga överdrivet optimistisk, efter karaktären Pangloss i Voltaires roman ”Candide”. Alla vill väl, allt ordnar sig till det bästa, alla fel kommer att rättas till. Om polisen utövar våld, sjukvården gör en felbedömning eller försäkringskassan utförsäkrar en – måste det ju gå att rätta till, tänker de. Det måste ju finnas någon att prata med? Korruption, rättsövergrepp, maktmissbruk rynkar de på näsan åt och tycker luktar konspirationsteorier. De tenderar också att lita på andra människor och tycka bra om folk i bekantskapskretsen, eftersom de aldrig har behövt vända sig till någon i desperation. De har vänner för ömsesidigt utbyte, middagar och resor och krogbesök, vänskapen har aldrig satts på prov.

När en människa drabbas av en olycka, börjar en helt annan sida av samhället uppdaga sig. Om detta berättar Lisa Bringegård i den självbiografiska boken ”Räkmackan – hur kunde en socionom bli uteliggare?”, Hon arbetar själv som socialsekreterare i Småland när en kombination av faktorer gör att allt börjar gå snett. Hon får ingen introduktion på arbetet och sätts att ha ansvar för placeringar av utsatta barn, när hon invänder mot hur beslut om barnen fattas blir hon utfryst av chefen. I samma veva blir hon av med sitt andrahandskontrakt och diverse diagnoser börjar göra sig påminda. Två år senare är hon uteliggare i Stockholm och själv klient hos socialtjänsten. Hon sover i hissar och äter överbliven mat på brickorna från donken.