Annie Croona: Ska du fördöma folkmordet när det är fullbordat, Kristersson?

Väntar du på att det ska bli riskfritt, Ulf Kristersson? Kanske är det då du planerar att fördöma Israels folkmord i Gaza. När alla är döda. När det inte har någon effekt. När det inte kan göra Netanyahu, eller Trump, upprörd. 

Det är dit vi är på väg nu: mot en tystnad som sträcker sig förbi det som Netanyahu kallar för ”slutet”. Vi ska kriga ”until the end”, säger han. Och det är uppenbart vad slutet, mållinjen, är för Israel under ledning av Netanyahu. Det är ett utplånat Gaza, ett utplånat folk. 

Jag famlar när jag letar efter ord att fylla sidan med. Allt känns upprepande, som något jag sagt tusen gånger förut. Men så inser jag: det är bättre än att vara tyst. Man måste försöka. Man måste säga något. Göra något. Men du, Ulf Kristersson, verkar inte resonera så. 

”Vi saknar ord. Särskilt regeringens.” Så skriver Svenska freds, och det är svårt att inte hålla med. Jag påminns om hur jag för över ett år sedan slet med att förstå varför regeringen inte sa något. Varför statsministern teg. Varför dåvarande utrikesminister Tobias Billström (M) gjorde det.

Jag skrev om talande tystnad, om att den var rentav högljudd. Nu vet jag inte hur jag ska beskriva tystnaden. Det finns inga ord kvar, inga skalor, inga mätvärden, och snart inga vittnesmål. Snart inga röster. Snart inga männskor förutom de som skickats ut av Netanyahu för att döda, för att svälta, för att ockupera. 

Hur många klipp på döda barn har du sett, Ulf Kristersson? Svaret måste vara noll, det finns ingen annan förklaring, det måste vara så att du blundar. Men det är ingen ursäkt, det är inget försvar. Att tyst se på är att acceptera. Att göra det så här länge är något värre. Återigen: orden räcker inte till.

Det kommer en tid då folkmordet fördöms, det måste det göra, en dag blir det omöjligt att göra något annat. Men allt pekar på att den dagen kommer när allt är över. När Netanyahu fått sitt slut. När det är riskfritt för Ulf Kristersson.