Göran Greider: Själva vintern blir främmande

Jag har inte åkt skidor på flera år, beroende både på sjukdomar och på att vintrarna inte är vad de varit, ens i Västerdalarna. Men i november och början av december faller så mycket snö att skidorna börjar ropa inifrån logen och vi drar på oss dem på gården och stavar ut över kålåkern – där enstaka frusna kålhuvuden sticker upp – och in i skogen. Snön har legat någon vecka men det är slående att inga skidspår finns i markerna, bara spår av en fyrhjuling – landsbygdens fordon nummer ett – på åkervägen.

Det känns övergivet. Själva vintern känns övergiven, som ett plötsligt främmande landskap. Jag får en känsla av att folk mer eller mindre slutat att åka skidor. För bara 15 år sedan mötte man nästan alltid någon ensam skidåkare som stavade sig fram över myrarna och genom skogen. Man stannade till en stund, vilade på stavarna, växlade några ord och såg på våra försilvrade andedräkter i kölden. När min dotter var liten hade vi särskilda platser i skogen där vi gjorde upp eld och grillade.