Annie Croona: SD-dominansen bland unga män är ett hjärnspöke i svensk politik

Tittar man på grafer över hur kvinnor och män röstar är det verkligen ett gap som framträder. Kvinnor drar åt vänster, män drar åt höger. I valet 2022 var skillnaden mellan könen större än någonsin. 

40 procent av unga män (18–29 år) röstar på SD, visar en ny Novusmätning, omskriven av bland annat GP. I gruppen är stödet för Tidöpartierna hisnande 70 procent. Kvinnor i samma åldersgrupp lutar mer åt vänster – bara 34 procent ger sitt stöd till Tidöpartierna där. V är större än SD i den gruppen, men det är inga 40 procent vi pratar om, utan 11,9 procent (mot SD:s 8,1).

I en serie texter har vi försökt analysera den här utvecklingen. Vi har pratat med statsvetare, intervjuat en ung, manlig SD-väljare, undersökt sociala mediers roll och bett 2014-feminismens frontfigur Gudrun Schyman ge sin syn på saken. Ursäkta reklam för egna texter, men det är rekommenderad läsning (inte minst för partirepresentanter).

En helt central lärdom jag drog av researchen och intervjuerna jag gjorde då är den om så kallad ”livelihood security”. Försörjningstrygghet, ungefär. Kort sammanfattning: när människor upplever sin trygghet hotad är de mer mottagliga för populistiska budskap om att invandringen måste minska (och dessa budskap är, som ni vet, ofta besläktade med rasism). Om kakan ska räcka måste färre dela på den, helt enkelt. Och kakan kan inte göras större, för det har vi inte råd med i skakiga tider. Ungefär så lyder resonemanget. 

De som är unga nu har i hög grad fått denna säkerhet hotad. Världsläget är svajigt, precis som ekonomin. De har svårt att hitta en bostad. Det är en osäker arbetsmarknad: uppsägningar, gigjobb, osäkra kontrakt. Och så matpriserna och bensinpriserna. Priserna på typ allting. 

Irriterande nog är svaret på det här knappast politiken som SD presenterar. De är inte arbetarklassens bästa vänner, snarare medelklassens och höginkomsttagarnas. Tidöpartierna har aldrig brunnit för anställningstrygghet. Bostadskrisen ska vi inte ens tala om. Och skolan, vården och omsorgen har knappast sina främsta beskyddare i politiker som hyllar valfrihet och vinstintressen.

Är man optimistiskt lagd tänker man kanske att det finns stora möjligheter för partier som är grundade i välfärdsfrågor att vända den här trenden. Är man pessimistiskt lagd – eller kanske snarare realistiskt – inser man att SD:s väljare är de mest lojala av alla, och att sannolikheten att vinna väljare därifrån är liten. Men om man väljer en annan väg än att försöka efterlikna originalet finns trots allt potential.

Avslutningsvis vill jag påminna om ett annat gap, ett som inte får lika stor uppmärksamhet: det mellan landsbygdsväljare och storstadsväljare. Notera att jag är fullt medveten om att det är en grov uppdelning, men det är så det ser ut i SVT:s väljarbarometer, som bjuder på en föredömligt tydlig visualisering av just detta i kombination med könsgapet. 

Där framgår att S, V och MP allihop befinner sig i en och samma tårtbit – kvinnor i storstäder. Tvärs över tårtan – i gruppen män/landsbygd – hittar vi SD och KD. M och L är starkare i storstäder, och lite starkare bland män än kvinnor. Spridningen är med andra ord klart bättre än hos S, V och MP. 

En annan sak som blir tydlig av visualiseringen är att ingen verkar nå ut särskilt väl till gruppen kvinnor på landsbygden. C ligger inte otippat bäst till. Men det finns inget parti som nischar sig mot landsbygdskvinnor så som SD riktar sig mot landsbygdsmän eller som V och MP attraherar storstadskvinnor. 

Veckans rapport om SD:s dominans bland unga män kommer troligtvis att ge nytt bränsle till den eviga jakten på denna väljargrupp. Men det är vanskligt att ta sikte på en grupp som inte har några planer på att byta parti: en gång SD, alltid SD, ungefär, åtminstone om det innebär att man anpassar sin politik till oigenkännlighet. 

Både sakpolitiken och den politiska debatten skulle må bra av lite mindre fokus på SD-spöket och lite mer fokus på egen politik. Är det för mycket begärt av oppositionen under valåret 2026?