Men jag förstår: bilen är både frihet och vana. Alltför ofta är bil det snabbaste färdmedlet, kanske ännu oftare det billigaste. Och på många håll är den oumbärlig, som där jag växte upp. Men i städerna har vi inget val. Vi måste ersätta de bilresor vi kan – till exempel den fjärdedel av alla bilresor idag som är en till tre kilometer långa.

I veckan bildade Magdalena Andersson (S) och Muharrem Demirok (C) allians. De hade enats i vår tids ödesfråga – klimatet – och ville framföra sitt budskap: regeringen gör för lite, S och C vill mer.

Aftonbladets ledarsida gör tolkningen att Miljöpartiets bilhat nu kan få upprättelse. Kul att socialdemokratin har hittat ett alternativ till bilen så här i klimatkristider, men nu blev det ju så där dålig stämning igen. Den retoriken leder ju knappast till en samlad, klimatprogressiv opposition och det kan väl inte vara så att man vill ha något annat?  

Initialt var jag hoppfull när Magdalena Andersson tog ton: Är det nu det gröna folkhemmet 2.0 presenteras? Är det nu man ska föreslå något annat än klimatministerns autosvar ”elektrifiering av fordonsflottan”, kanske investeringar i järnvägen, utbyggda cykelnät, bredare gångbanor, kanske ett Sverigekort för kollektivtrafiken (”bilhat” på aftonbladska)?

Nja. Ambitionsnivån blir nog snarare något i stil med Researcher’s desks bedömning av S:s och C:s klimatpolitik inför valet: ”långsam och otillräcklig”. De två partier som lämnats utanför oppositionsbygget fick bäst omdömen i samma analys: bilhatarpartiets politik bedömdes vara mest transformativ. Om S verkligen vill rädda klimatet – och få majoritet i nästa val – behöver de två partier till.

Hur gör vi med bilarna då? 

Klimaträttsutredningen, som jag rekommenderar Socialdemokraterna att googla, slår fast att vi måste ställa om transportsektorn. Bilresorna måste minska. Fler måste gå, cykla och åka kollektivt. Det är inte en omöjlig uppgift: många är positiva till städer med färre bilar och danska studier visar att elcyklar till stor del ersätter bilresor. 

Men när det handlar om minskad bilism är politikerna dåliga på att visa vad vi får i stället. 

Säg inte: nu blir det krångligare att köra bil till jobbet. 

Säg: Nu blir det enklare att ta en öl efter jobbet. 

Säg inte: Nu blir det dyrare att parkera i stan. 

Säg: Nu blir det billigare att åka kollektivt. 

Säg inte: Nu blir det en omväg för att komma fram.

Säg: Nu får barnen renare luft i sina lungor.

Och agera därefter. 

Men S verkar ha glömt bort att de har möjligheten att genomföra omställningen. Eller så vill de inte.

Inför nästa val finns en teoretisk majoritet som vill att klimatmålen ska nås. De fyra oppositionspartierna har inte bara en, utan två gemensamma motståndare: klimathotet och nationalismen. Kring dessa borde man kunna enas.

Andersson och Demirok behöver inte klippa det rosa plastkortet, men jag hoppas att de vågar ställa bilen någon dag och ta en öl efter jobbet. Jag tror att även ytterkantspartiet och bilhatarna vill komma.