Thomas Sterner: Inte ens rymden är skonad från sopbergen

Det börjar bli fullt uppe i ”rymden”, det vill säga i de mest populära ”lägre” omloppsbanorna (de på mindre än 2 000 kilometers avstånd). Det kan innebära att man inte kan lägga satelliter i dessa banor utan mycket dyra investeringar för att plocka ned redan befintliga satelliter och rymdskrot först. Detta kan ses som det yttersta exemplet på människans tendens att idka ”miljövård” genom att flytta skiten ”längre bort” i tron att miljön är oändligt stor så att skräpet ”försvinner”. Tidigare har vi gjort samma sak med havet men nu visar det sig att inte ens rymden är oändlig.

Kesslersyndromet är uppkallat efter den amerikanske astrofysikern och pensionerade Nasaforskaren Donald Kessler. Han skrev redan 1978 om ett möjligt scenario där rymdskrot kolliderar med annat rymdskrot i den lägre jordomloppsbanan. Vid sådana kollisioner splittras skrotet upp i smådelar, som i sin tur sprids ännu mer, vilket ökar risken för nya kollisioner. Även mycket små delar på någon centimeter får våldsam kraft genom sina höga hastigheter (som gevärskulor), vilket i sin tur kan leda till förstörelse av nya satelliter. Genom att varje satellit ger upphov till väldigt många delar så kan antalet skrotföremål öka väldigt snabbt utan att man skjuter upp nya satelliter och även om alla som skjuter upp satelliter noga följer alla säkerhetsbestämmelser om att se till att satelliten faller ner mot jorden när den är förbrukad. Kesslers första artikel förutspådde att man skulle kunna nå en nivå då antalet skrotföremål blev så stort att omloppsbanorna blev obrukbara. Han har just skrivit en ny artikel där han slår fast att vi redan nått denna tidpunkt...