Henrik Jalalian: Att regeringen utvisar dina barns baskettränare kan stå dem dyrt

Det har rapporterats mycket om bisarra utvisningar den senaste tiden – bland annat den uppskattade baskettränaren på Fryshuset som nu utvisats till Uganda. Basketlaget och föräldrar kommer sakna honom. För många har detta tidigare varit något man läst om i tidningen – men nu börjar utvisningarna märkas i människors vardag. 

Snart känner alla någon som riskerar att utvisas.  

En nära vän ringde upp mig förra veckan. Han är politiskt helt ointresserad men var nu våldsamt upprörd – hans kompis hade fått ett utvisningsbeslut. Vad är det för jävla regering, säger min vän, som sist jag hörde röstade på Moderaterna. Det var hans barndomsvän, som fått det livsavgörande beskedet. En annan kompis berättar att han måste hitta en ny frisör – hans nuvarande kan nämligen snart sitta på ett plan till Kabul. Och själv har jag sett en ungdom tvingas kliva på ett tåg på sin 18-årsdag för att resa till Frankrike istället. Han ville resa lätt, det enda jag fick pracka på honom var ett par långkalsonger. De kunde vara användbara, ifall han skulle behöva sova på gatan i Paris.  

Ingen orimlig farhåga. För några år sedan var det ganska enkelt att hitta svensktalande ungdomar, som bodde under broar i Paris. Utbildade och sedan utvisade från Sverige.  

Detta är vad vårt land, den humanitära stormakten, blivit. Tvärtom våra egna föreställningar, har Sverige bland den mest restriktiva migrationspolitiken i hela Europa – även efter att högerpopulismen dragit fram över kontinenten. Jag tror dock detta börjar bli ett problem för regeringen. Inte ens SD är immuna. Ibland hör man Sverigedemokrater djupt upprörda över utvisningar i deras närhet. Varför utvisar vi folk som sköter sig men inte de kriminella, kan de resonera.  

Statistiken visar samma sak. En majoritet av svenska folket vill inte ta emot lika många flyktingar som under rekordåren 2014 och 2015. Men den här typen av utvisningar av barndomsvänner, frisörer och baskettränare, nu en daglig praktik, har ett mycket lågt stöd.  

Exempelvis tycker 74 procent att barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig svenska språket ska ha en möjlighet att stanna. Bara 14 procent håller inte med. Det folkliga stödet för familjeåterförening och att sjuka ska få stanna är också massivt. ”Det finns en guldreserv av humanism i Sverige”, som författaren Kerstin Ekman uttryckt saken.  

Men regeringen visar inga tecken på att dra i nödbromsen. Tvärtom ska politiken bli ännu tuffare, regeringen vill att permanenta uppehållstillstånd ska kunna rivas upp. Så att de människor som genom slit och årtal av väntan fått en rätt att stanna i Sverige, ska kastas tillbaka in i osäkerhet. I en sådan ovisshet låter sig inga framtidsplaner göras. Min gissning är att kompetenta och drivna människor kommer få nog och söka sig till andra länder.  

Det var länge sedan svensk migrationspolitik handlade om logik och sans. Det har helt gått över i en kapplöpning, ett chicken race, där alla partier tävlar om de absolut hårdaste kraven. Det kan exempelvis noteras att de regler som gett oss dessa bisarra utvisningar av välintegrerade personer har ett starkt parlamentariskt stöd, om än inte ett folkligt. Alla partier utom V och MP skrev under på dem.  

För den intresserade kan den parlamentariska utredningen ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik” (som förstås är allt annat än långsiktigt hållbar) tjäna som en sorts vitbok över hur anständiga partier tappat sin moral av rädsla för SD. Att vara för en reglerad invandring är förstås en sak, men denna utredning var något annat: Att med öppna ögon verka för att utvisa barnens baskettränare, den kämpande frisören eller någons barndomsvän.