Ledare. Johan Ehrenberg.

2020-05-08 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Räkna rätt är att räkna rött

Att samhället storstöder företag är – om det är jobb man vill bevara – en lika omständlig omväg som när Riksbanken ger pengar till de privata bankerna för att de ska låna ut lite mer.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nu när vi vet att det inte är pengar vi saknar för att agera i en kris, så är det dags att sluta räkna fel på kostnaderna för att göra världen bättre efter corona. Det är precis som med klimathotet, allt det vi gör för att stoppa klimatförstörelsen är många gånger billigare än att fortsätta som vi gjort tills idag.

Förstörelse är inte att spara. Mer olja är ingen tillgång. En ny suv är en förlust. Bränd plast ingen återvinning. Ökat flygande ingen framgång. Räknar man blir det lätt att se att det enda som skapar verklig trygghet och framtida rikedom är om ekonomin gör tvärtom mot vad den gjort de senaste 30 åren.

Men det gäller också coronakrisen. Inom vänsterrörelser och klimatrörelser finns nämligen ett slags mindervärdeskomplex som ofta leder till felräkning där man låter borgerliga nationalekonomers räknande styra debatten om vad som kan göras. Även sansade ekonomer kan få för sig att ”vi har inte råd” och orsaken är att man bara räknar kostnader, men aldrig intäkterna. Bästa exemplet är dagens matematik om företagsstöd kontra stöd till arbetslösa.

När Moderaterna ville ge direkta gåvor till företag i kris på 100 miljarder i månaden så motsvarar det runt 20 000 per vuxen arbetande i landet. Men så redovisas inte summan. Utan som en investering där staten ska få tillbaka allt så småningom genom alla jobb som genom gåvorna kommer räddas.

Men varslen slutar inte för att ägarna får stöd, arbetslösheten beror på minskad efterfrågan, SAS fockar 5 000 oberoende om man får miljarder eller inte. Även korttidspermitterande företag lägger varsel för vinsterna kommer inte komma tillbaka snabbt om inte ”kostymen krymper”.

Att samhället storstöder företag är – om det är jobb man vill bevara – en lika omständlig omväg som när Riksbanken ger pengar till de privata bankerna för att de ska låna ut lite mer. (I själva verket sjunker lånen till företagen.)

Mycket enklare och extremt mycket billigare är att ge stödet direkt till de som blir arbetslösa. En statlig garantilön helt enkelt under krismånaderna.

Det är nämligen billigare för samhället att anställa än att låta en miljon bli arbetslösa.

Just nu jobbar Sten Ljunggren och jag (så sakteliga) på uppdateringar av ”Ekonomihandboken”. En uträkning vi då kan ta fram är kostnaden för att göra en arbetslös till offentligt anställd istället.

Om vi tänker oss en person som tjänar 30 000 kronor så kostar hen med arbetsgivaravgift cirka 504 000 kronor per år. Utav dessa får offentlig sektor inkomster i form av skatter, arbetsgivaravgifterna, kommunalskatt med mera, men också moms när personen handlar. Totalt betyder det att när en människa blir arbetslös så förlorar alla på det, inte bara den arbetslöse.

Vi kallar det utebliven kommunalskatt, utebliven moms och utebliven arbetsgivaravgift.

Kostnaden för en arbetslös är inte bara den låga arbetslöshetsersättningen som det gemensamma betalar (cirka 180 000 kronor) utan ännu mer dessa uteblivna intäkter. Nämligen 223 000 kronor.

Att anställa en arbetslös kostar alltså inte 504 000 kronor utan den verkliga kostnaden är mellanskillnaden mellan uteblivna intäkter och a-kassan, jämfört med att anställa personen med full lön. Skillnaden blir då 101 000 kronor per år. Eller 8 466 kronor per månad.

Om vi betalar en miljon människor i krisen full lön i två månader istället för att låta dem vara arbetslösa betyder det alltså 8,5 miljarder per månad att jämföra med det moderata förslaget på 100 miljarder i gåva till krisande företag.

Vi skulle få ett jättestöd till oss själva men samtidigt ha människor som kan jobba, utveckla, förbättra och skapa de där första stegen mot en bättre, rättvisare ekonomi efter corona.

Samma princip för hur vi ska räkna gäller om man vill införa basinkomst för alla. En basinkomst (eller medborgarlön som det också kallas) är dyr om man bara räknar utgiften, men glömmer inkomsten. För mig kan en basinkomst bara stödjas om den är så hög att en människa faktiskt kan leva på den. Som en förbättrad folkpension (och givetvis gälla även äldre). Säg att alla har rätt till 15 000 som grundinkomst per månad, det ger det offentliga intäkter tillbaka i form av moms och kommunalskatt på nästan hälften. Men det tar också bort en massa gemensamma kostnader för försörjningsstöd, sjukersättning, studiebidrag och vi kan bli av med den märkliga idén med studielån och ersätta den med studielön i form av basinkomst.

Kostnaden netto blir till slut rimlig och den stora vinsten är självklart den individuella frihet det här kan ge. Friheten att ställa om och prova annat. Friheten att ta sig tid. Och självklart finns friheten att jobba mer än man kanske borde, för den som vill det. Det här är en frihet som rika har, lyxen att kunna sälja sitt kapital och börja om med något helt annat. Alla bör såklart ha den friheten.

Basinkomsten är så hög att man faktiskt kan leva på den som individ men så låg att den som vill tjäna mer genom att jobba har alla ekonomiska incitament för att göra det.

Vi tar bort utslagning och snedvridande bidragssystem och låter socialtjänsten syssla med socialt arbete istället för att vara en ekonomisk kontrollapparat.

I en kris, där 1 000 miljarder ska skickas iväg via banker och företag inser vi att basinkomst inte är en ekonomisk fråga, utan en politisk. Hur ska en grundtrygghet som ger frihet enklast skapas.

Räknar vi på det finns det inga argument för att istället skicka pengarna i form av stöd till storföretag och banker, den vägen är extremt dyr och ger väldigt lite tillbaka.

Man kan inte räkna som borgare som kallar miljarder till företag för nödvändiga omsättningsstöd, medan samma miljarder direkt till medborgare är farliga bidrag.

Vill vi skapa kamp för ett bättre samhälle efter krisen måste vi räkna rätt och då gäller det att räkna rött.

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg