Maria-Pia Boëthius: Råkapitalismens ansikte: Fuck the world

Serien kallas postapokalyptisk och samma dag som jag läste om dess återkomst drabbades franska Rivieran av störtregn och översvämningar, många döda, bilar kastades ut i Medelhavet av vattenmassorna i Cannes och Antibes, en svensk turist talade om domedagsstämning. Tur att jag inte tror på järtecken, eller kanske gör jag det?

Om två månader börjar den för världens framtid avgörande klimatkonferensen i just Frankrike, i Paris. Om jag vore lagd åt det hållet skulle jag säga att katastrofen på Rivieran var ett pre-apokalyptiskt meddelande om vart världen är på väg om vi inte fattar mycket stora beslut om världens framtid i Paris. Vi har fått många sådana järtecken det senaste året, orkaner, gyttjeras, översvämningar, ostyrbara jättebränder, glaciärer som smälter, vattennivåer som höjs. Vetenskapsmänniskorna våndas. Å ena sidan har majoriteten av dem sagt att det är ställt bortom varje tvivel att vi står inför ett livsavgörande klimathot, å andra sidan kan de inte säga att alla dessa naturkatastrofer beror på klimathotet; de behöver mer tid, jämförelsefakta och statistik för att uttala sig korrekt. Vetenskapen är inte den nya allvetande ”guden”; det kan hända att verklighetens förödelse går snabbare än vad den förmår mäta. Varje felslut skulle vara en seger för klimatförnekarna, ivrigt uppbackade av rika sponsorer, som påstår att klimathotet är ett påhitt eftersom det hotar deras vinster.