Så skrev den för tidigt döda Pierre Bourdieu redan 2002 i en brevväxling med Günter Grass, fortfarande på pricken. Günter Grass svarade: ”Många av dagens intellektuella sväljer allt detta – och det ger dem ingenting annat än magsår.”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När jag tittade på partiledardebatten i tv funderade jag på hur det var möjligt att jag kunde veta alla frågor och alla svar från partiledarna redan från början, med Jonas Sjöstedt (V) och Isabella Lövin (MP) som tidvisa undantag, trots att de inte vågar vara omvälvande. Plus den omstajlade Jimmie Åkesson (SD), inte i folkdräkt, som sa till Jan Björklund (L) att Liberalernas immigrantpolitik nu var densamma som den Sverigedemokraterna fört fram ”i åratal”.

Just det, det är just det som är så skrämmande. För att inte tala om den gravt konservativa Ebba Busch-Thor (KD) som har mage att kalla sig kristen och glömt att kristendomen går ut på att kasta ut månglarna ur templet, att det är svårare för en kapitalist att ta sig in i himmelriket än för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga, att man ska sälja allt man äger, särskilt om jordens fördömda, idag flyktingar från världens helveten behöver barmhärtiga samariter eller bara vanlig, mänsklig hygglighet. Att påstå sig vara kristen, men bortse från hela värdegrunden är i stil med de fundamentalister som kidnappat islam för sina egna maktpolitiska syften.

Man ser ganska tydligt att politikerna och utfrågarna tillhör samma klass, babbelklassen, att Anna Hedenmo och Mats Knutson lever i symbios med partipolitiken och vice versa, de rör sig allihop inom boxen. Vi behöver utfrågare som vågar säga: Men jorden håller ju på att gå under: vad gör vi nu? Eller: Lidandet är outhärdligt, de som drunknar i Medelhavet föredrar att ta risken att dö framför att gå under i krig och fattigdom. Så ohygglig är världen just nu! Vad ska vi göra?

”De intellektuella” får inte längre magsår, som Günter Grass trodde, de anpassar sig ganska smidigt till den nyliberala revolutionen. Horace Engdahl och Lena Andersson är mycket begåvade och ganska sammansatta människor, inte mig emot, men framför allt är de konservativa och nyliberala. Lena Andersson skulle invända, men hon är den nyliberala revolutionens gullegris – och därför har de rekryterats som själasörjare i Sveriges Radio, sådana som ska berätta för människor hur vi bör leva i Allvarligt talat.

Samma SR har tagit in Tomas Brunegård i styrelsen för public service-radio, mannen som med stöd av Peter Hjörne, Stampens ägare, massakrerat den västsvenska medievärlden; just nu står skattebetalarna för mina kollegers löner, medan ägare och vd tagit ut över hundra miljoner i utdelningar. Som sista halmstrå anställde de den liberalkonservativa Alice Teodorescu som chef för ledarsidan i Göteborgsposten, som tack vare denna position oavbrutet förekommer i public-service-tv som ”expert”.

Flera ledarskribenter sa upp sig när Alice Teodorescu anställdes – och det hedrar dem. Samma sak gäller magasinet Fokus, som var menad bli en svensk Newsweek, finansierad av en riskkapitalist och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Det är vår motsvarighet till bröderna Koch i USA, stormrika som finansierar medier, Fokus, Axess, en numera nedlagda tidning och Axess tv-kanal, som ”i Sverige” ska framstå som oberoende, men som alltid innerst inne har en konservativ, nyliberal agenda.

När Fokus inte gick med vinst anställde man tillslut Johan Hakelius, som chefredaktör. Jag har svårt att hitta benämningen på vad som nu överallt pågår – högervridning, libvridning – men till och med Svenska Dagbladet kallar Johan Hakelius för en högerdebattör, som, inte förvånande, ofta förekommer i Sveriges Radios Spanarna. Som om Johan Ehrenberg hade varit en återkommande gäst i Spanarna; men SR gör skillnad på högervridning och vänstervridning och föredrar den till höger.

I alla fall sa praktiskt taget alla skickliga medarbetare upp sig på Fokus när Johan Hakelius utnämndes till chefredaktör – de är inte vänster, men för en fri journalistik – och deras uppsägningar hedrar dem; de ville inte ha en högerman som chef, de framhärdade i den oberoende journalistiken.

Jag vet inte hur jag ska skriva det här för att inte verka egotrippad; själv tycker jag att jag är dissident, undan rådande värderingar. Men när jag insåg att det var medierna som utkorade ”ledarna” för feminismen, bland annat mig, på Stödstrumpornas tid, bestämde jag mig för att ge mig av från det förfärande och korrumperande rampljuset; bara vi fick in fler kvinnor i regering och riksdag.

Inför valet 2006 proklamerade Åsa Moberg att hon skulle rösta på Centerpartiet och Ebba Witt-Brattström att hon skulle rösta på Folkpartiet, numera Liberalerna, båda enastående kvinnor och kämpar, men i harnesk mot Fi, Feministiskt initiativ. Under Alliansens åtta år utsågs de till feminist-talespersoner i medierna; att de kommit ut som borgerliga gjorde dem högst önskvärda i Alliansens omstöpning av Sverige. Det är så det går till.

Jag ser medierna, de flesta, som ett skuggkabinett, dess utfrågare, krönikörer och utnämnare, en ”skuggregering” som saknar granskning. Desto underbarare att se kolleger som tror på oberoende journalistik säga upp sig från GP och Fokus, oavsett politisk hemvist. De mot mitten, ibland mot SD-värderingar, strävande politikerna är bara en liten del av den propaganda vi hela tiden utsätts för i den nyliberala revolutionen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.