Det är något underligt med vårt samhälles fixering vid värderingar. Det är som om de plötsligt blivit samhällets hårdvara. Lyssnade man på politikerna i Almedalen är det inte längre arbete som bygger upp samhället, utan våra ”värderingar”. Till och med de som avskydde talet om värderingar för några år sedan och tyckte det var hippiesnack, är nu värderingarnas främsta försvarare. De skrek om ”indoktrinering” när förskolor skulle tillämpa jämställdhet, och i dag vill de att alla nyanlända ska skriva under på samma jämställdhet.
Det här är bara kulmen på en utveckling som pågått sedan 90-talet. Det var då så gott som alla samhällets institutioner antog en värdegrund. Staten gjorde det. Skolan gjorde det. Ja, till och med försvarsmakten, vars värdegrund ”slår vakt om alla människors lika värde, rättvisa och jämlikhet och främjar demokrati och mänskliga rättigheter”. Hm. Vad handlar det hela om egentligen? Är det bara snömos som ska låta bra? Är det ett sätt att skapa gemenskap i ett samhälle som alltmer faller isär? Är det ett sätt att ersätta mer handfasta och resurskrävande krav, som kunskap?
Som begrepp är det försåtligt eftersom det inte är en lag alla måste följa, men inte heller något man får invända mot.
Skolans värdegrund förtjänar att citeras i sin helhet, så vacker är den. Den går ut på:
• människolivets okränkbarhet
• individens frihet och integritet
• alla människors lika värde
• jämställdhet mellan könen
• solidaritet mellan människor
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På skolverkets hemsida står att de ”ligger i linje med de värden som vårt demokratiska samhälle vilar på”. Och här kommer vi till problemets kärna. Detta är ju inte sant! Det är totalt hyckleri! I resten av samhället gäller något helt annat. Där råder marknadens lag och där är människor inte alls lika mycket värda. Ditt värde avgörs av hur mycket du har på bankkontot. Beroende på detta kommer du att åka första eller andra klass, få gå före i kön, få bo större eller mindre. Du kommer ha en skillnad i livslängd på tio år, bli utsliten på jobbet eller få karriärmöjligheter. Och i resten av samhället premieras inte solidaritet utan att armbåga sig fram på andras bekostnad, slicka uppåt och sparka neråt. På arbetet råder knappast någon individens frihet utan snarare: chefens ord är lag och han kan inte röstas bort.
Och det är just detta med vår värdegrund. Samhället tar den inte på allvar!
Det är alltid något som ska läras ut till barn, nyanlända eller lägre samhällsklasser. Om du hör att en skola har temadagar om fred, vet du att du befinner dig i en förort. Alla förortsskolor dränks i FN-dagar, affischer och väggmålningar om respekt för andra och att vara en bra kompis, det är knappt att det finns tid att lära sig något. Förevändningen är att ”det är er generation som kommer att skapa fred på jorden” men alla vet att de egentligen menar: er viktigaste uppgift i livet är att hålla er lugna. Om ni lär er något är mindre viktigt.
Tror ni att Handelshögskolan har temadagar om fred och respekt? Tror ni att överklassens internatskolor har det? Nej, där är idealen: du är bäst, du tillhör eliten, du kommer att gå längre än andra, du är värd mer än de flesta. I vissa innerstadsskolor i dag har till och med lågstadiebarn en ”ego boost day”. Det här kan naturligtvis vara lika mycket snömos men det är en annan typ av snömos. I skolor där högre klassers barn går står det inte respekt på affischerna. Utan motton som ”Be a winner” eller ”Never settle for less than your best”.
Det är detta som är underligt med värdegrunden. Den både finns och inte finns samtidigt. Det är som om vi ska omfamna den och tro på den, men bara i en låtsasvärld som inte räknas. I praktiken blir budskapet att fina värderingar kan vara bra för dem på botten. De ska lära sig att vara givmilda och solidariska, bråkar de trots alla väggmålningar är de ”respektlösa” och vuxenvärlden blir besviken. Men ingen förväntar sig av barn på samhällets topp att de ska skapa fred eller tro på allas lika värde, och bråkar de tycker vuxenvärlden bara att de visar framfötterna. Ingen tvingar vd:ar att lära sig om solidaritet. Ingen säger till chefen att han måste främja rättvisa och demokrati på arbetet.
Betyder detta att samhället borde kasta bort allt vad värdegrund och värderingar heter? Nej, det anser jag inte. Som verktyg för internt arbete inom organisationer kan värdegrunden naturligtvis vara värdefull. (Om inte annat som ett verktyg för disciplinering av någon som bryter mot den.) Men tänk om vi bestämde oss för att verkligen tillämpa den på riktigt – i hela samhället?
