O: I USA och Storbritannien har två äkta vänsterpolitiker som står för principer, istället för makthunger till etablissemangens (också inom de egna partierna) fasa gjort hejdundrande succé. Det gäller Bernie Sanders, som vill bli presidentkandidat för demokraterna i USA och Jeremy Corbyn, som kandiderar till posten som partiledare för brittiska Labour. Kolla deras politiska program på nätet! De skulle ta hela kolumnen. Men de löper helt och hållet längs mina tankebanor. Och deras anhängare är till stor del de unga. 

P: Jag döper sommaren 2015 till ”The summer of hate” i motsats till ”The summer of love” 1967. Vem hade trott att nätet skulle förvandlas till världshistoriens största hatförmedlare? Hatet förmörkar hela nätet. SD (och inte bara de) uppviglar rädslan för ”de andra”. Ärligt talat hade jag aldrig någonsin trott att jag levde i ett land där så många väljer rädsla och avvisande istället för medkänsla och medansvar för jordens mest utsatta.

O: Staffan Heimerson och Jan Mosander har i Aftonbladet givit nutiden en tankeställare, som jag skulle önska att alla fick ta del av. Efter andra världskriget var tolv miljoner människor på flykt i Europa, ett sönderbombat, utfattigt och i ruiner lagt Europa, till skillnad från dagens rika Europa. Det ordnade sig tillslut, många dog under flykten, men de allra flesta började nya, skapande liv på nya platser. 12 miljoner! Och nu vi är långt bättre rustade att ta ansvar. Men det förutsätter att inte några hundratusen flyktingar från helveten beskrivs som ett fasansfullt hot! Medierna bär ett stort ansvar och få medier lever upp till det. Och att borgerliga politiker börjar krokna, tala SD:iska för att vinna röster uppvägs av att MP, Socialdemokraterna, Fi och Vänsterpartiet ännu står stadiga. Men de måste agitera mer, i Heimersons och Mosanders anda. Eller faktiskt, som Fredrik Reinfeldt.

P: Historien kommer aldrig att förlåta oss om inte politikerna i EU ordnar människovärdiga vägar för människor att fly och om de som ansluter sig till främlingsfientliga partier inte får en klar bild av vad de påstår sig vilja rösta på. Min goda vän i Namibia, Afrika sa en gång till mig att de människor som i kraft av sin vithet tillåtits förakta och utesluta ”de andra” var de mest skadade människor han mött. Nu handlar det inte bara om hudfärg, utan om dem som redan har det mesta och de som är berövade allt.

O: Doug Sanders skriver i sin utmärkta bok ”Myten om den muslimska flodvågen” som Karneval förlag gett ut på nytt, att kloka högerpartier börjat inse att många invandrare i deras länder utgör en väljarbas med sin inte så sällan konservativa livssyn gällande familjen och så vidare. Det betyder att dessa högerpartier slutar upp att härma de främlingsfientliga för att vinna röster. Och även om jag inte delar den konservativa livssynen, så gillar jag deras idé att innesluta äldre konservativa invandrare i det demokratiska systemet, istället för att använda dem som hot. Det kommer nya generationer ... Stora delar av boken tar förstås död på nyfascisternas skitsnack om ”muslimsk flodvåg.”

P: Mångmiljardären Donald Trump i USA skördar, precis som Bernie Sanders på den andra planhalvan stora, politiska segrar inför presidentvalet i USA med fasansfulla idéer om att deportera elva–tolv miljoner ”illegala” invandrare och så vidare. Polariseringen i världen är enorm. Den av mig avhållna nättidningen ”Salon” skrev den 26/8 om mediernas drogliknande fascination för Trump. Samma dag hade de själva tolv (12) artiklar om Donald Trump på startsidan. I brist på gudar, grekiska eller andra dränks vi av kommersiellt skapade gudar: kändisar vars mål i livet är att sälja sig själva samt olika varor. Det blir fascinerande när medier framställer sig som offer för den kändishajp de själva skapar, nya Milleniumboken, Trump och så vidare. Kanye West, rappare och producent i USA meddelade i veckan att han tänker ställa upp i presidentvalet 2020. Han är här mest känd för att han är gift med Kim Kardashian, superkändis, men jag har aldrig lyckats lista ur för vad annat än en dokusåpa om henne själv. Kändiseriet vill erövra presidentskapet i världens enda supermakt och tränga ut politikerna. Om någon en dag lyckas betyder det slutet för demokratin/politiken och frågan är vilka som i så fall bär skulden?

O: Det är ganska ljuvligt att följa Bernie Sanders och Jeremy Corbyns unga anhängare på nätet. Om jag ska sammanfatta grälar de med ett äldre etablissemang, som säger att Sanders och Corbyn är passé: fördelning, solidaritet och jämlikhet är ”tokvänster” och tillhör gårdagen. Medan de unga, uppvuxna som de är under dårkapitalismen, säger att det för dem är nytt och låter enormt tilltalande och klokt som livsidé. Jag förenklar, men det är en ”trend” och den är helt underbar.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.