Detta, alltså, år 2016 i Sverige.
För några månader sedan fick de sina anställningsgrader sänkta och gick från heltid till deltid. Lönen följde efter. De själva ville det inte, men arbetsgivaren behövde inte heltidsjobb mer, sades det. Detta trots att arbetsbördan har ökat. I dag är städtakten för hotellstädare i Sverige en av de högsta i hela världen.
Personalen på just det här hotellet är inte unika. Hyvling, som det kallas när arbetsgivare säger upp personal på en viss procent för att sänka anställningsgraden, är vanligt och blir allt vanligare.
Frågan är en klassiker på arbetsmarknaden. Det handlar om kampen mellan arbetsgivarnas intresse att ändra sin organisation, hålla lönekostnaderna nere och ha ”flexibla” verksamheter – mot arbetstagarnas intresse av heltidsjobb och löner att leva på.
Rent praktiskt sägs personalen upp på grund av arbetsbrist på en del av sin anställning. I sådana situationer ska arbetsgivaren alltid erbjuda omplacering först.
Men inte alltid. För när det gäller hyvlingstaktiken får arbetsgivarna draghjälp av arbetsdomstolen som har slagit fast att ett erbjudande om samma jobb men på en lägre sysselsättningsgrad är ett godtagbart omplaceringserbjudande.
Värst utsatta för hyvling är just städare, som råkar ut för detta tre gånger så ofta som andra yrkesgrupper enligt statistik som Arbetsförmedlingen och SCB har tagit fram.
Utvecklingen är minst sagt illavarslande. Städare och andra yrkesgrupper inom restaurang, hotell, fastighet och handel ingår redan i de yrkeskategorier som har lägst betalt. Det är samma yrkeskategorier som brukar kallas för ”enkla jobb” av politiker som driver lönesänkningspolitik.
Om arbetsgivare fortsätter hyvla, motsätter sig höjningar av minimilöner och stoppar löneökningar – och om illvilliga högerpolitiker får igenom sina krav om sänkta minimilöner – är det, i brist på mer passande ord, kört.
Ekvationen är nämligen ganska enkel, för den som bryr sig. En 18-åring som slutar gymnasiet och börjar jobba som hotellstädare går in på en minimilön om 15 336 kronor i månaden för en heltid. Hyvlas tjänsten till 75 procent sänks inkomsten med en fjärdedel och hamnar då på 11 502 kronor i månaden.
Om de politiker som talar sig varma för sänkta ingångslöner får igenom sin politik sänks minimilönen med runt en fjärdedel. Det betyder att samma 18-åring går in på 11 502. Efter att arbetsgivaren har hyvlat tjänsten med en fjärdedel tjänar arbetaren 8 626 kronor.
I månaden.
För en tjänst på 75 procent.
En snabb kalkyl hos Konsumentverket visar att en person med ovanstående jobb, som mot alla odds har lyckats hitta en hyresrätt att bo i, för ungefär 7 000 kronor i månaden (ja, det ser ut så i Stockholm) och som lägger 1 880 kronor på mat, inte har några barn, inte har någon bil, inte sparar, pensionssparar eller för den delen köper SL-kort … Den människan går back 5 090 kronor i månaden.
Det går som ni ser inte ihop. Det finns inget bättre sätt att summera det. Och för den som hade tänkt skrika att en 18-åring inte är vuxen: en anställd som är över 20 år går back nästan 3 000 kronor i månaden med samma kalkyl.
Det är dessa yrkesgrupper avtalsrörelsen handlar om. Inte om arbetsgivarna, inte om politikerna, utan om städarna på det där hotellet och alla andra som kommer att bli fattiga och uträknade om den här utvecklingen inte stoppas.
