Marknadshyrorna är borta och en ny vänster har fötts.
Segern i kampen om marknadshyrorna är den första som vänstern vunnit på åratal. Den kom, visade det sig trots alla olyckskorpar, utan något offer alls. Det blev inte alls, som det alltid sägs, ”högern som vann på det här”. Tvärtom lyckades Vänsterpartiet göra högern till verktyg för sin egen sak, så split mellan L och C, få tusentals nya medlemmar, vända hyresgästerna mot S och visa upp Ulf Kristerssons svaghet. Inte illa!
Den nya vänstern, får vi hoppas, är inte en engångsföreteelse. Inte så att man ska fälla regeringen varje dag, men man har nu visat att man menar allvar. Säger man nej till marknadshyror, då blir det nej. Efter årtionden då arbetarrörelsens partier kört med den helt obegripliga taktiken att det är bättre att göra självmål än att låta det andra laget få bollen, är det på tiden. Socialdemokraterna har många gånger gjort högerns jobb åt dem – de har privatiserat, sålt ut, lagt ner, försämrat arbetsrätten, och det bättre än högern själva eftersom facket varit bakbundet av lojalitet och inte kunnat protestera. Vänsterpartiet, som borde klivit fram i det läget, har stått bredvid och mumlat. Varje försök till handling har bemötts med ett hotande ”Det är det här eller SD!”
Vad som hänt nu är att vänstern, genom att vara offensiva, i stället gjort SD till något som splittrar högern. Det är ganska unikt. Annars brukar vänstern gå under i ideologiska debatter medan högerpartierna förenas av intresse. SD:s existens har ju också effektivt förhindrat progressiva förändringar genom att dra folk från S och ge dem till högern, vilket gjort att vi inte kunnat få stopp på vinster i välfärden, något som de flesta i Sverige vill och som hade skett för länge sedan utan SD. Nu förhindras en högerregering av en ideologisk fråga: hur ska man ställa sig till ett parti med ett nazistiskt förflutet?
Och medan högern bråkar om det får vi hoppas att Vänsterpartiet ser till att välkomna sina nya medlemmar, ge dem en uppgift, och fortsätter på den nya vägen att sätta arbetarklassen i centrum. Ett problem som alla partier dras med idag är att de aktiva ofta kommer ifrån en annan samhällsklass än väljarna. De ökande klyftorna avspeglas ju även inom politiken. Det gör att inte bara de frågor och de analyser som görs, utan den kultur som skapas i ett parti, präglas av människor som inte har arbetaryrken. När någon från arbetarklassen sen går med händer det ofta att de vänder i dörren på grund av borgarens omisskännliga lukt – därför måste vänstern ta itu med detta. De personer som nu har gått med gillar den nya offensiva vänstern och kan vara precis de som partiet behöver. Nu är självmålens era över, nu gäller det att ta strid även framåt.
I nästa val kommer vi nämligen att behöva en stark vänster. Högern kan ha löst sina problem tills dess, och att L eller KD skulle åka ut ur riksdagen, det tror jag inte på. De har dåliga siffror mellan varje val! Men åker de nånsin ur? Nej! Högern kan fördelning, när det gäller de egna rösterna.
Vad som nu återstår att se, och som blir alltmer trängande efter sommarens värmebölja och översvämningar, är när vi kommer att se det nya Miljöpartiet födas – som tar strid för vår tids ödesfråga.
