I helgen gick läkaren Ulf Hylin ut och larmade att Södersjukhuset var helt överbelagt. ”På akuten ligger det 17 patienter som behöver läggas in, men som det inte finns någon säng till. Den som väntat längst på en vårdplats har väntat i mer än 15 timmar”, skrev han på Facebook.

Liknande berättelser avlöser varandra. Ute i landet läggs sjukhus ner, i storstäderna svämmar de över av folk. Resultatet blir överkörda anställda och bristande patientsäkerhet. På sjukvårdsupprop kan man läsa hur folk dör i korridorer, bortglömda efter att för lite personal jobbar med för många sjuka. Det går att läsa hur en läkare själv ska ta hand om ett 30-tal patienter, där flera har pågående hjärtinfarkter, utan att läkaren ens har tid att hämta läkemedel till dem.

De som jobbar hanterar helt orimliga arbetsbelastningar för att försöka skydda mottagarna av de underfinansierade verksamheterna, såväl i sjukvården som i skolan. Förra året gjordes stora besparingar där politiker runtom i landet lovade att besparingarna inte ska gå ut över barn eller patienter. Trots heroiska insatser från personal varje dag räcker det inte till, och nu varslas ännu fler – trots skräckhistorierna som sprider sig från de underbemannade sjukhusen.

I skolorna har undervisningstiden för lärare ökat med två veckor per läsår sedan 2000. Elevgrupperna har blivit större, administrationen har ökat och arbetet blir allt svårare att hinna med, samtidigt som lönerna har släpat efter. Resultatet har blivit att utbildade lärare flyr yrket, och lärarbristen och kvaliteten på undervisningen märks landet runt.

Problemen väntas också förvärras de kommande åren. Tidigare i höst varnade Sveriges Kommuner och Regioner att 43 miljarder kronor kommer saknas år 2023, inräknat planerade skattehöjningar. Istället för resurspåslag har prognosen bland annat lett till att ytterligare 800 tjänster nu varslas i Stockholm, trots den redan krisartade situationen.

”Det har blivit färre och färre vårdplatser vartefter”, säger Uffe Hylin till Aftonbladet. “På något sätt har vi passerat en gräns där vi tappat värdigheten i vården”.

Grundfrågan är vad vi ska använda skatten till. Har vi råd att slösa bort pengar på RUT-avdrag, ROT-avdrag, sänkta skatter, nya flygplatser, förbifart Stockholm, avskaffad värnskatt och upphandlingar likt Nya Karolinska, eller borde vi istället satsa på den allt mer utarmade välfärden? Det är tydligt att politikerna bakom besluten alltför länge blundat för problemen, och satt skattesänkarideologi framför behov och välfärd. Så till en gräns att folk försummas och dör i sjukhuskorridorer, i ett av världens rikaste länder.

En självklar lösning på våra välfärdsproblem är att avsätta pengarna som krävs. Alternativet får konsekvenser, som de vi nu kan läsa på Skoluppropet och Sjukvårdsupproret. Det handlar om hur vi vill prioritera, och frågan är om barn, sjuka och fattiga bör vara de första som drabbas när ett välfärdsland ska spara – eller de sista. Världens rikaste länder har pengar för en god välfärd. Om ansvariga politiker säger något annat menar de egentligen att de bara vill prioritera annorlunda. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.