Vänsterpolitik kan skörda framgångar. Vi har sett det om och om igen de senaste åren. USA:s Bernie Sanders gav Hillary Clinton en ordentlig omgång, och skulle kanske ha vunnit mot Donald Trump om han vunnit primärvalet. Alla gamla sanningar – som alltid varit i bästa fall halvsanningar – skrivna i sten har grusats. Det är ingen naturlag att klassbaserad omfördelningspolitik och gemensamt ägande förlorar val, att den mer än 200 år gamla ”höger-vänster-skalan” måste ersättas med den så kallade ”GAL-TAN-skalan” där partier rankas efter sina ”kulturella värderingar”, eller att mittenorienterade medelklasspartier är tidens enda melodi. Och nu har vi ett till namn att pryda våra argument för vänsterpolitik med: Storbritanniens Jeremy Corbyn.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I det brittiska valet den 8 juni ökade Labour sina röster med knappt tio procent i jämförelse med valet 2015. De har gjort sitt bästa val på mycket länge med ett resultat på 40 procent som är historiskt imponerande. De har vunnit tillbaka delar av Skottland som förlorades av Miliband och New Labour; strategin att varken alienera de som röstade för att Storbritannien skulle stanna i EU eller de som ville lämna verkar ha fungerat. Theresa May beräknade kallt att utlysande av nyval skulle krossa Labour och säkra en stark hand för henne i de kommande förhandlingarna med EU – men hon föll på sitt eget drag. Corbynkampanjen har med intensivt gräsrotsarbete och en smart mediakampanj mobiliserat unga att lämna hemmet och rösta i större mängder än någonsin.
Detta efter att hela etablissemanget redan hade korat konservativa Theresa May till vinnare, efter att Jeremy Corbyns egna så kallade partikamrater hade gjort allt för att sabotera valet, och efter att tidningar längs hela skalan från vänster till höger föraktfullt hade avfärdat Corbyn som förlegad och hopplös. Elitens arrogans kan inte längre hindra folkets vrede; deras självsäkra prognoser ser mer och mer löjliga ut. Den geniala paroll som blev Labours valslogan ”För de många, inte för de få” stakade ut en ny populism som hädanefter måste vägleda varje framtida segerviss vänsterkampanj. Inga kompromisser över blockgränserna – peka ut finanseliten och de rika som fienden, och svetsa ihop en kompakt majoritet bland det arbetande folket.
Kära läsare, ni får ursäkta mina stora ord, men vi står inför en ny era. Så mycket står klart. Nyliberalismen kommer inte att ge vika av sig själv, så som vi kanske trodde i och med finanskrisen. Den lever vidare, en skuggtillvaro likt en levande död, möjligen, men lever gör den. De krafter som har vunnit mark efter finanskrisen är den nationalistiska högern, för att deras budskap har varit otvetydigt. Mitten ger vika, en avgrund öppnar sig, och de olika sidorna skjuter ifrån varandra. Den som i det läget söker handskakningar över avgrunden kommer att vrida armen ur led.
Socialdemokraterna pratar om att överge Vänsterpartiet och söka stöd från Liberalerna och Centern. Det är kanske inte förvånande att sossarna hellre utplånar sig själva än går åt vänster, för det var precis det som Labourhögern försökte göra. I det läget vann Jeremy Corbyn. Vad våra egna vänstersossar väljer återstår att se.
