Somar Al Naher: Extremisterna utmålade henne som alkoholist

Minnet är kort i det här landet. Nazistiskt våld faller förvånansvärt snabbt i glömska. Varje attack reduceras till en enskild händelse. Men när man lägger alla fallen sida vid sida går det inte längre att blunda för hur utbrett våldet är.

För två år sedan attackerade nazister ett möte i Stockholmsförorten Gubbängen. Där fanns barn som blev vittnen till misshandeln av en känd antirasist. För fyra år sedan mördades psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata i Visby under Almedalsveckan. Mördaren hade bakgrund i extremhögern.

I november dömdes fyra nazister för att ha misshandlat fyra slumpvis utvalda personer med invandrarbakgrund.

Ett av offren, 42-åriga Mohammad Aluaudt Allah, förlorade medvetandet, fick sina tänder sönderslagna och sade i denna tidning: ”Jag kände att det var ett ögonblick mellan mig och döden”.

Politiskt är det tyst. Visst kommer det pliktskyldiga uttalanden när något allvarligt händer. Men det är uppenbart att Tidöregeringen inte tycker att frågan är tillräckligt allvarlig. Muslimdillet och föraktet mot invandrare går före. Regeringens stödparti Sverigedemokraterna har gjort hatet mer legitimt.

Även i media är ämnet nedtonat och en förklaring kan vara att nazister har satt skräck i oss journalister, forskare och aktivister. Utöver sitt våldskapital har rörelsen utvecklat metoder som nöter ner motståndarens psyke.

Förra veckan avslöjade Dagens ETC hur aktivisten Christian Peterson gjort trakasserier mot privatpersoner till en sport och samtidigt haft dolda kontakter med Aktivklubb Sverige och terrorklassade nazister.

Efter tidningens avslöjande har flera journalister för första gången klivit fram och berättat vad de utsatts för. Ett återkommande knep är att högerextremister skickar falska orosanmälningar till socialtjänsten för att komma åt sina motståndare.

På nätforum instruerar Christian Peterson andra högerextremister hur de ska gå till väga och vilka ord de ska använda för att väcka särskild uppmärksamhet hos socialtjänsten. Man ska hävda att barnen har för små kläder eller ser magra ut.

Eller ännu värre, som i journalisten Jack Werners fall. På plattformen Bluesky berättar han:

”På torsdagsförmiddagen skrev jag en tweet om Jessika Stegrud (Sverigedemokrat, reds anm). På fredagsmorgonen ringde socialtjänsten min fru. Två anmälningar hade kommit in en timme efter att jag publicerat min tweet. I dem påstods det att jag hade slagit mitt barn på tunnelbanan.”

Expressens journalist Anna Gullberg berättar också om hur tjänstemän kom hem till henne för att kontrollera hur hon sköter sin familj. Hon hade blivit falskt anmäld för alkoholism. Hon har fram tills nu inte velat prata öppet om händelsen av rädsla att extremhögern ska fortsätta trakassera hennes barn med ännu fler anmälningar.

Exakt det här är rörelsens strategi. De senaste åren har extremhögern riktat in sig på vänsteraktivister, folkhögskolor och fackliga företrädare. De går på personer i stället för institutioner.

Man skrämmer en journalist, inte tidningen. Man hotar en forskare, inte universitetet. Man ger sig på en facklig representant, inte fackförbundet.

Anledningen är att det är lättare att komma åt institutionerna genom att ge sig på enskilda personer.

Just därför är det så viktigt med granskningar som Dagens ETC:s, den drar fram extremhögern i ljuset och gör det svårare för nazister att tysta oss.