När jag var barn fanns inte samma tankesätt. Böckerna kom till mig genom förskolan och skolan. Jag älskade stunderna i skolan när läraren hade högläsning. Mitt första egna läsminne var dock inte så positivt. Tror det var på mellanstadiet och vi skulle läsa ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” av Selma Lagerlöf. Jag tyckte den var så oerhört tråkig och det gick så fruktansvärt långsamt att läsa den. Den tog död på läslusten. Jag var dock ofta på biblioteksfilialen i stadsdelen där jag bodde och en bibliotekarie fick mig att få upp ögonen för Monica Zaks böcker ”Barrikaden” och ”Pumans dotter”. Böcker där historierna utspelade sig i Latinamerika och speglade diktaturerna där. Jag slukade dem och flera av hennes böcker. Jag var fast i läsandet. 

När den borgerliga Alliansen tog regeringsmakten 2006 aktualiserades frågan om en litterär kanon. Det ironiska med det då och även nu när fråga är uppe för utredning är att det är samma borgare som skär i kulturbudgeten som aldrig förr! Samma borgare som inte vill ha fria entréer på museerna och som inte tycker estetiska ämnen hör hemma i skolan eller i vart fall inte behöver ha så mycket utrymme. 

I princip alla biblioteksfilialer, som den jag hängde på som barn, har sedan länge lagts ner över hela landet. Skolbibliotek värda namnet med utbildade skolbibliotekarier är i det närmaste en raritet. Förskolornas bokbestånd är också en sorglig historia. 

Därför klingar det så oerhört falskt när den högernationalistiska regeringen nu återigen tar upp frågan om en kulturkanon. Det handlar inte om att verka för att utjämna klasskillnader, öka likvärdighet eller nåt annat ljug, utan det grundar sig enkom i en nationalistisk idé. 

Det senaste kulturbudgeten visar också på det, den satsar på bevarande, men skär ner på skapande och utveckling av kultur. Allt i syfte att bygga upp något slags nationalromantiskt samhälle á la 30-talet. Kultur är inget statiskt, det speglar och reagerar på vår samtid. Den berättar för vår framtid om vår historia på ett sätt som inte makthavarna ska styra – än så länge. Därför är det viktigt att den får vara fri.

En litterär kanon eller kulturkanon går på tvärs med idén om att staten och politiken ska hålla en armlängds avstånd till kulturen. Staten ska inte gå in och bedöma vad som är god eller nödvändig kultur. Den ska se till att det finns resurser och förutsättningar för skapande av och tillgång till kultur. 

Läsandet har minskat och läsförståelsen är sämre bland de som är från så kallade resurssvaga hem. Det är såklart ett problem och kommer innebära att färre kommer att läsa för sina barn framöver och det i sin tur kommer påverka bildningen och kunskapinlärningen. En kanon är dock inte lösningen. Barn och unga måste ges större tillgång till kultur, inte bara litteratur, i förskolan och skolan. Det måste sättas upp kriterier för vad ett skolbibliotek ska innehålla och att det ska finnas utbildade skolbibliotekarier. Det måste också göras en ordentlig satsning på förskolorna för att se till att det finns ett levande bokbestånd.

Det är med viss oro som jag ser att enstaka vänsterdebattörer tycker det vore bra med en kulturkanon.

Det är med viss oro som jag ser att enstaka vänsterdebattörer tycker det vore bra med en kulturkanon utifrån ett klassperspektiv eftersom de (arbetarklassens barn) annars bara stannar vid att läsa ”Snabba cash” och ”Dagbok för alla mina fans”. Det är både okunnigt och föraktfullt att resonera så. 

Jag har läst och älskat böcker som säkerligen betraktas som fullitteratur. Jag har inte läst särskilt många Nobelpristagare, men varje sommar försvinner jag in i en bok som tar mig till träskmarkerna i USA, gatorna i Napoli, Sargassohavets djup eller får mig att känna flåset av en mördare i nacken. Förutom tillfredsställelse i att läsa så vet jag att det också utvecklar mitt språk.