Välkommen till presentationen av vårbudgeten från Sveriges arbetarparti”, sa Anna Kinberg Batra när hon inledde presskonferensen i riksdagen. Sedan berättade hon om en klasspolitik som just nu saknar motsvarighet i Sverige. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är naturligtvis en klasskamp uppifrån Moderaterna för, som ger förmåner åt de välbeställda och försämringar åt de fattiga.

Även om Anna Kinberg Batra har gjort sitt allra bästa för att smutsa ner Fredrik Reinfeldts arv, har hon behållit hans retoriska knep att definiera ett arbetarparti som ett parti för dem som redan har sitt på det torra. Som har en ekonomisk säkerhet i allmänhet och ett välbetalt jobb i synnerhet.

22 miljarder i skattesänkningar, den största skattesänkningen sedan alliansregeringens första jobbskatteavdrag 2006. En kraftigt försämrad arbetslöshetsförsäkring, i form av sänkt tak och kortad ersättningstid. Ett ”bidragstak” som ska göra livet ännu svårare för de som av olika skäl inte klarar sin egen försörjning. En ny form av Fas 3, gömd bakom utökade aktivitetskrav för försörjningsstöd.

Sist men inte minst: Ett tredubblat rutavdrag. Som motiveras med att det ska skapa enkla jobb, men som i själva verket är ett mycket generöst bidragssystem för rika köpare av hushållstjänster.

Jag kan inte låta bli att förtjusas av dessa moderatkrav, hur huvudlösa jag än tycker att de är. Moderaterna gör det jag så länge har önskat av Socialdemokraterna: Slutar försöka konkurrera om samma väljare som alla andra genom att lägga sig så nära mitten och konsensus som möjligt.

Detta nya klarspråk från Moderaterna möjliggör en eldig debatt inför valet 2018, som visar skillnaden mellan höger och vänster och öppet redovisar de grundläggande värderingar som står på spel.

En sådan politisk debatt är långt mer önskvärd än det nervösa jamsandet om ”lag och ordning, ordning och reda” som har fått dominera svensk politik den senaste tiden. Signalpolitik som tiggeriförbud och fotbojor stärker bara högerpopulismen och människoföraktet. När klasskonflikten däremot får ta plats i samhällsdebatten och i konkreta politiska krav, blir partipolitiken åter angelägen för människor. Då rör den stora gruppers levnadsvillkor.

Om Moderaterna är hårda mot arbetslösa och fattiga, är de naturligtvis ännu hårdare mot de människor som nyligen har kommit till Sverige – som flytt hit från krig och konflikt i längtan efter fred och frihet.

Moderaterna vill att nyanlända ska tvingas kvalificera sig för svenska välfärdssystem genom att jobba och betala skatt. Ett av Moderaternas exempel är assistansersättningen, som gör det möjligt för personer med funktionsvariationer att få personlig assistans.

Det är svårt att ens förstå hur grym en sådan politik skulle vara. Om du är nyanländ och inte kan jobba på grund av en funktionsvariation, ska du alltså förvägras personlig assistans (som kanske skulle göra arbete möjligt) för att du inte jobbar. Hur ska du då någonsin kunna få ett jobb? Eller kunna skapa dig en dräglig vardag över huvud taget? På detta sätt riskerar flyktingar med funktionsvariationer att stängas ute från samhället permanent.

Sådana förslag från Moderaterna visar med all önskvärd tydlighet att konfliktlinjen mellan ”nya” och ”gamla” svenskar är en myt konstruerad av högerpopulismen och saknar all giltighet. Den verkliga klyftan existerar fortfarande mellan de som har och de som inte har – oavsett ursprung, religion och hudfärg.

Vänster och höger står fortfarande mot varandra i politiken. Den är samma ideologiska strid om samhällssystem som den alltid har varit. Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov? Eller mindre åt dem som behöver och mer åt dem som redan har?

Inför valet 2018 bjuder Moderaterna upp till klasskamp. Socialdemokraterna borde tacka ja.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.