Steve Hilton: ”Etablissemanget kliar sig i huvudet. ’Hur är det möjligt?’ Så låt oss kolla vad de ’seriösa’ politikerna på senare tid åstadkommit: Ekonomisk katastrof med rikliga belöningar till dem som orsakade katastrofen och ingen fördel alls för resten; en katastrofal utrikespolitik med förödande interventioner, som skapat instabilitet och kaos; social katastrof som betyder tilltagande fattigdom, familjeliv som går i kvav och växande ojämlikhet. Om detta är vad ’seriös’ politik handlar om kan ingen förundra sig över att väljarna föredrar Jokern.

Jeremy Corbyns svar är möjligen felaktiga, men de flesta frågor han ställer är rätt. Istället för att förmyndaraktigt undervisa hans anhängare borde den avskärmade, politiska klassen och deras allierade i affärsvärlden och storfinansen inse att det är de själva som är orsaken till Jeremy Corbyn.” 

Och detta från en inbiten högerman. 

Corbyn har allt emot sig, utom den majoritet som valde honom: emot honom är högern, storfinansen, affärsvärlden, högersocialdemokrater inom det egna partiet och den populistiska, ofta av Rupert Murdoch ägda brittiska pressen. Juholtanden, den svenska elitens skräck inför Håkan Juholt, går igen. ”Corbyn kommer att bli kortvarig!” profeterar de. 

Jag vet inte om den europeiska högern är fullständigt historielös, men jag fruktar det, bortsett från människor som Steve Hilton. 

Med hjälp av historien, som faktiskt, ibland upprepar sig kan man anta att många som röstade på Jeremy Corbyn är helt uppgivna. Inte de unga, ljuvliga, som anser att en annan värld är möjlig, utan de som prövat allt och egentligen gett upp, den rörliga och förtvivlade väljargruppen utan hopp, som röstar på Syriza i Grekland, på Podemos i Spanien och så vidare. I högljudda rop på hjälp. Nytänkare skapar ett nytt parti (tar inte till vapen!) med radikalt omtänkande, framför allt mot att det går att lösa armod och arbetslöshet med nedskärningar.

Om högern, liksom på 1930-talet, tror att det är en seger att med alla krafter nedkämpa mänsklig anständighet, fördelning och solidaritet kommer de att få se de förtvivlade och uppgivna nästa gång rösta på nyfascismen. EU har försökt ”krossa Syriza”, alla brittiska (och svenska) borgerliga tidningar vänder sig mot Jeremy Corbyn, det svenska näringslivet har i stil med det tyska näringslivet på 1930-talet inlett överläggningar med Sverigedemokraterna.

Den märkliga Angela Merkel i Tyskland sa det: ”ingenting kommer att bli sig likt”. Vi ligger illa till på vår ytterst lilla planet och vi i Väst kommer inte att kunna leva kvar i våra rika ”gated communities”, våra instaketerade kluster, längre. Om inte politikerna på klimatmötet i Paris i november–december i år vågar ta världsomstörtande beslut (och det tilltror jag dem inte) kommer dagens ”omflyttning” av människor som vill överleva att öka. Meningen med livet kommer inte längre att vara att vara stormrik och arrogant eller främlingsfientlig och hatisk utan att göra livet uthärdligt för några till, en eller ett gäng eller tusentals, med hjälp av röstsedeln. Det kommer att bli oändligt mycket meningsfullare än att samla på sig prylar och status, som man ändå inte kan ta med sig när man dör. Men då behövs den politik som en Jeremy Corbyn, Syriza eller Podemos målar upp. Alternativet, om man ser till historien, brukar vara olika slags, alltmer totalitära regimer.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.