Men krigen i regionen hade med stor sannolikhet inte blivit lika många, långvariga eller blodiga om inte också resten av världen lagt sig i, stöttat olika sidor i konflikter, sålt vapen och lånat ut pengar som investerats i krigsmaskineriet.
Ta bara kriget mellan Irak och Iran som startade i september för exakt 40 år sedan. Från september 1980 till och med augusti 1988 pågick ett av 1900-talets längsta konventionella krig. Mer än en miljon människor beräknas ha dött eller sårats på båda sidor, där pojkar så unga som 13 tvingades bli soldater och hela byar utplånades av giftgas.
Kriget var så impopulärt bland irakierna att många tvingades bli soldater mot sin vilja. Och de män som vägrade delta i striden blev avrättade på fältet. Allt för att upprätthålla disciplinen och moralen. Det här kriget skulle genomföras till varje pris.
Vanligt folk såg inte poängen i att skicka sina söner, makar och pappor till ett krig som inte hade något syfte.
Officiellt handlade kriget om territorium, det rådde oenighet om ett område längs i gränsen mellan de två länderna som det har förhandlats om fram och tillbaka genom historien.
Men det som utlöste kriget var mer av en maktkamp och rivalitet mellan de nya ledarna Saddam Hussein och Ayatollah Ruhollah Khomeini.
Irans ledare hade kommit till makten genom den iranska revolutionen 1979, och han ville att fler länder skulle följa Irans exempel och införa islamisk republik. Khomeini uppmanade Iraks armé att störta den "korrupta" regeringen. Han vände sig också till olika grupper i Irak som kunde tänkas resa sig mot Hussein. Bland annat kurderna i norr men också den shiitiska majoritetsbefolkningen i Irak.
Hussein i sin tur var inte vald av irakierna, med stöd av amerikanska underrättelsetjänsten CIA kuppade han sig till makten. Hussein var en farlig man som sades inspireras av filmen ”Gudfadern”. Han var våldsam och hänsynslös. De som intervjuat honom genom åren tecknar en bild av en lättsårad man som med brutalitet kompenserar för sina egna brister. Därför var det ingen överraskning när Hussein såg till att irakiska trupper mobiliserades längs gränsen till Iran, och där han ska ha sagt ”Irak är berett att gå in i alla slags strider för att försvara sitt territorium och ära”.
22 september 1980 överraskade Irak med att anfalla Iran med full kraft, alla trodde att kriget skulle vara över på veckor. Men så blev det inte. Istället blev det en säljfest av vapen, alla som ägde en vapenfabrik såg sin chans att tjäna en hacka. Från främst Sovjetunionen, Frankrike, Kina samt Brasilien och USA.
Efter åtta år tvingades länderna att sluta fred genom en FN-resolution.
Men för USA:s älskling Hussein var det ett nederlag. Det hade gått åtta år och ändå hade inga territoriella gränser förändrats. Som en hämnd lät han mörda oskyldiga civila kurder i massakern i Halabja 1988.
Några år senare mobiliserade Hussein också de irakiska trupperna och invaderade Kuwait. 2 augusti 1990 gick han från att vara USA:s favorit till att bli USA:s bekymmer. Kuwait var en allierad och de kunde inte tillåta Irak att kriga där.
USA ledde en samlad trupp mot Irak under namnet operation Desert storm. Runtom i världen livesändes bomber som föll över irakiska städer. Efter 1990 blev Irak en allt mörkare plats där våld ackumulerades. FN införde sanktioner som kastade tillbaka landet i fattigdom, all utvecklingen stagnerade. Folks hälsa, utbildning och trygghet gick bakåt.
När USA återvände med ett nytt krig år 2003 var Irak redan på randen till total kollaps och kaos. Åren som följde präglas av terrorattacker mot oskyldiga, vilka som ligger bakom är inte känt. Iranska miliser flyttade fram sina positioner under den här perioden och effekterna av det ser vi än idag i till exempel Basra och Bagdad.
Irakier och iranier vill ha fred, precis som vi alla. Men de har fått diktatorer, militära övergrepp, obefintlig demokrati, geopolitiskt spel och en våldets spiral som gett upphov till så mycket död och så mycket fanatism, inte minst Islamiska staten (IS). Det är de sammanhangen vi ska minnas 40 år efter kriget som soldaterna själva inte ville ha.
