Påståendet att svenska medier förtiger sanningen om flyktingar och invandrare – senast uttalat av den kvinna som varit kulturminister i Sverige i åtta år, Lena Adelsohn Liljeroth och den man som en gång var partiledare för moderaterna, Ulf Adelsohn – är horribelt. Eftersom jag ägnat decennier åt mediekritik kan jag lugnt säga att på just den punkten har de båda ofattbart fel. Medierna skriver och rapporterar mer än någonsin tidigare om de problem som uppstått i och med Sveriges tidigare, generösa, flyktingmottagning; Sveriges öppnade gränser, öppna när man ännu trodde att hela EU skulle dela på uppgiften att som lagen föreskriver ta hand om asylsökande.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Själv måste jag ägna ganska mycket tid åt att trösta unga vänner, som tror att världen är på väg att gå under. De hämtar sin information från nätet och jag har upptäckt att många av dem inte har verktygen för att skilja propaganda och konspirationsteorier från en journalistik som söker sanningen. En sajt som ser proffsig ut kan lura i dem mycket. Hur hamnade vi här?

Ett ”gammalt krig” från 1898, USA mot Spanien – spelplats Kuba – anses vara det första mediestyrda kriget. ”Krig är bra för upplagorna, och den tidens mediemoguler gjorde vad de kunde för att väcka opinionens krigslust. Tidningsbaronerna William Randolph Hearst och Joseph Pulitzer tävlade om att sälja de mest makabra och hjärtslitande berättelserna om de spanska truppernas framfart.” Egentligen var det en olycka, USS Maine-skeppet gick till botten i Kubas hamn, inte av en krigshandling utan av en olycka. Men mediekonglomeraten Hearst och Pulitzer tog tillfället i akt och sålde tidningar med hjälp av uppvigling. Inte olikt berättelsen om Iraks och Saddam Husseins massförstörelsevapen, som visade sig helt påhittade; men ledde till de förgörande krig, som nu hemsöker oss alla.

Jag tycker att mediernas delaktighet i krig och uppvigling är alldeles för lite utforskat. Men de experter som forskar vill också bli upphöjda av media – syns du inte så finns du inte – och de vet precis vad som är möjligt att säga för att förbli gångbara som medieexperter i media. Problemet är också att det finns glänsande, frimodiga journalister, som verkar sida vid sida med dem som underkastar sig påbudet om vad som säljer; men hur ska mina unga vänner, som inte kan skilja på propaganda och hederlig journalistik någonsin begripa?    

Massmedia, på den tiden tidningar, skapades i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, när tillräckligt många kunde läsa för att göra dem lönsamma. Affärsidén var framför allt i tabloiderna att skildra ”det ohyggliga i vardagen”, eftersom det sålde mest. Efter mer än hundra år av tillvänjning till denna berättelse om världen tar vi den som naturlig. Istället för att ge en annan berättelse om världen förstärker nätet, dominerat av dibarn som fötts upp på krig, terror, hat och våld som de viktigaste händelserna denna bild av världen.

Jag brukar säga att i en stad som Karlstad kan man anta att det händer hundra notabla saker om dagen. 98 procent handlar om vanlig, mänsklig hygglighet; två procent om brott och avskyvärdheter men bara det illasinnade anses nyhetsmässigt. Vad är det media egentligen förtiger?

Thomas Hobbes var en filosof på 1600-talet som skrev en bästsäljare med titeln Leviathan, döpt efter monstret i Jobs bok i Bibeln. Hobbes beskrev människans ”natur” som ett allas krig mot alla, människan som ensam i en ständig kamp mot alla andra, självbevarelsedriften blir till en hämningslös våldsbenägenhet, varje annan människa ett öppet eller latent hot. För att trygga sina liv, ansåg Hobbes, måste människorna uppge sin naturliga frihet och underkasta sig en stat som binder de enskilda viljorna. Och han hyllade envåldshärskaren och ville göra ordet despot positivt laddat. Något som Erdoğan i Turkiet, Putin i Ryssland, Ungerns och Polens nya styren tagit fasta på. ”Släpp tjatet om demokrati och låt dig ledas av en stark ledare, som befriar dig från skuld.”

På 1900-talet skrev filosofen Hannah Arendt torrt konstaterande: ”Hobbes beskriver den människa som makten behöver”. I själva verket, skriver Hannah Arendt, utgår Hobbes från politiska behov hos det nya sociala skiktet, den uppåtstigande borgarklassen, vars fundamentala tro är en tro på en obegränsad process av kapitalackumulation, av rikedomsanhopning.

I takt med att demokratin utvecklas och brotten faktiskt minskar har jag ofta tänkt att medierna, med sin våldsberättelse om världen påtagit sig Leviathans roll, att beskriva oss som fruktansvärda och se till att skräcken för den andra lever vidare, att inte låtsas om att vi steg för steg förbättrar oss. Jag kallar denna medievärld för Mediatan. Och undrar, nu när natten faller var citronfjärilar egentligen sover.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.