Det är en skakande skildring av hur Folkpartiet/Liberalerna tappat sin politiska orientering när de gett upp sin egenart och bara blivit en skugga till Moderaterna. Jan Björklund lyckades vid någon undersökning till och med placera sig själv till höger om det gamla högerpartiet.

Bengt Westerberg skriver i sin artikel att en liberal självklart ska befinna sig mellan socialdemokrater och moderater, kritisk mot såväl föreställningen att staten ska ha ett avgörande inflytande över människors liv som mot idéer att skattesänkningar alltid är bra och välfärden bara till för de fattiga.

Han erkänner i förbigående att det inte var lätt att regera med Moderaternas Carl Bildt som han själv gjorde under åren 1991–1994. Därför blir läsaren överraskad när Bengt Westerberg ska summera hur hans parti på den tiden ändå lyckades göra viktiga överenskommelser både till höger och till vänster. Han pekar på den stora skatteuppgörelsen med Socialdemokraterna men också på ”valfrihetsrevolutionen” som genomfördes under regeringen Bildt och som syftade till att ”inom ramen för en skattefinansierad välfärdspolitik öka mångfalden och valfriheten”.

Det senare exemplet är ytterst överraskande, ja häpnadsväckande. Om han istället hade pekat på reformen med de personliga assistenterna som han som socialminister baxade igenom hade ingen blivit förvånad. Men ”mångfalden och valfriheten”?

Det är alltså hela uppsjön av privatiseringar som Bengt Westerberg pekar på som en reform i god liberal anda. Det kaos som skapats inom sektor efter sektor är enligt honom en frihetsreform.

Den sfär jag känner bäst till är skolan, ett nyckelområde som i början av 90-taket vanställdes av två reformer som kom slag i slag: kommunaliseringen och den så kallade friskole­reformen. Den första var Göran Perssons verk, den andra Carl Bildts och Beatrice Asks. De senare kopierade rakt av en idé som presenterats av en av de mest extrema nyliberalerna, amerikanen Milton Friedman. Enligt honom skulle föräldrar förfoga över en ”voucher” för vilken de skulle kunna placera sina barn i vilken offentligt finansierad skola som de än själva föredrog.

På svenska kallades vouchern en skolpeng. Ännu har ingen sådan ordning införts i något annat land, trots decennier av kapitalistisk trumeld. Men när den ifrågasätts här i Sverige börjar alla borgerliga partier från Liberalerna och Centerpartiet och vidare högerut väsnas som besatta om ”socialism”. Kunskapen om politiska ideologier tycks så gott som obefintlig. Men röstläget är högt.

När reformen genomfördes krävdes det att privata skolor skulle ha ett särpräglat pedagogiskt program, i stil med Waldorf eller Montessori, för att få etableras. Efter några år togs den bestämmelsen bort, och fältet låg öppet för profillösa skolkoncerner. Och snart hade vi dem där: Wallenberg, Peje Emilsson, makarna Bergström. För lata kapitalister finns det ingen bättre inkomstkälla.

Varje barn som man erövrar ger en fast inkomst, oberoende av marknadens vindar. Sedan är det fritt fram att glesa ut antalet lärare, slopa bibliotek, spara på allt för egna vinningen. Inte att undra på att internationella riskkapitalister flockas. Här kan man tjäna pengar på ”die dummen Schweden”.

Genom januari­överenskommelsen har Socialdemokraterna lovat att inte föra de måttlösa vinstuttagen på skattepengar på tal. Det vill till att vi andra väsnas så mycket mer.

Alla opinionsundersökningar, inklusive den senaste som Som-institutet nyligen presenterade, visar att en stabil majoritet svenskar är emot vinstuttag i välfärden. Borde inte då de politiska partierna inse att de skulle vinna röster på att riva upp den misslyckade reformen?

Icke!

Det finns ingen annan förklaring än att det finns mäktigare krafter än vanliga enkla väljare bakom skattevinsterna. Och anledningen är självklar: Privatiseringssystemet försvaras av lobbyister som inte lämnar politikerna någon ro. De största lobbyisterna är just de största aktörerna på skol- och vårdmarknaden, med dynastin Wallenberg i spetsen. Varje tanke på att de skulle avstå från sina vinster väcker deras raseri. Vad har de stackars borgerliga partiledarna att sätta emot dessa mycket större makthavare?

Det står illa till med liberalismen när en av dess främsta och klokaste företrädare försvarar en så både oförnuftig och orättfärdig reform. Vad har han med Milton Friedmans gamla ”vouchers” att göra? Vad är det för en besynnerlig frihet han vill försvara – Wallenbergs och Peje Emilssons frihet? De rikas frihet att undvika de fattiga? Pursvenskarnas frihet att slippa människor med rötter i andra kulturer?

Socialliberalismen som balanserade mellan höger och vänster är utsiktslös idag. Det är bara minnet av den som finns kvar. I verkligheten härskar den råa ekonomismen där pengar betyder makt och makt pengar.

Hur kan vi motverka en sådan ordning?

Det är den fråga vi hela tiden måste ställa.