Känslan inför dessa tunga händelser är mycket olika. IPCC balanserar på en knivsegg. Man vill å ena sidan inte desavouera Parismötets kungsidé om att hålla sig så nära 1,5 grader som möjligt men många forskare betraktar det målet som omöjligt. Det är till och med så att många forskare betraktar 2 grader som omöjligt. Samtidigt finns en hel del ny forskning som pekar på stora klimatrisker och kostnader som kan orsakas redan av en uppvärmning mellan 1,5 och 2 grader. I Nobelsammanhang är känslan av akut brådska inte så påträngande, man betonar metodologiska framsteg och vi glädjer oss att klimatfrågan ”kommit upp på agendan”.
Priset går till Bill Nordhaus och Paul Romer som bägge är pionjärer inom sina fält.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Nordhaus har länge varit en självklar kandidat på klimatområdet. Han var mycket tidigt ute och definierade klimatfrågan som
ett viktigt forskningsfält som han fokuserat på i många grundläggande artiklar i American Economic Review som rankas som den viktigaste nationalekonomiska tidskriften. På ett sätt kan man tycka att han borde fått det för länge sedan. Nordhaus var en av de första att integrera klimatet i ekonomiska tillväxtmodeller. Nordhaus modell DICE har blivit något av en industristandard som många forskare använder, så även hans många kritiker. Modellen (eller den familj av modeller som kommit som en efterföljd) har använts för en livlig diskussion kring antaganden, resultat och rekommendationer.
Kritik finns det som sagt. Nordhaus har visserligen varit pionjär, varit först med att peka på att klimatet motiverar särskilda styrmedel men har själv tonat ned behovet av klimatåtgärder eller förordat en väldigt ”försiktig” politik som det heter (till exempel låga skatter). ”Försiktig” är ett perverst språkbruk som betyder att man är försiktig med att vidtaga några åtgärder men det betyder faktiskt en politik som idag skulle framstå som väldigt riskabel för många. Han förordar visserligen en klimatpolitik, men en mycket mild sådan med låga klimatskatter.
I hans artiklar kommer han fram till scenarion med en uppvärmning på 3,5 grader till 2100 (och fortsatt uppvärmning efter det) som optimalt. Detta står i mycket skarp kontrast till den IPCC-rapport som publiceras där man förordar försök att hålla sig till Parisagendans lägre mål 1,5 grader snarare än 2 grader. Nordhaus är alltså långt från bägge dessa mål och betraktar 1,5 grader som helt omöjligt. Han skriver om 2 grader att det inte är möjligt ”utan negativa utsläpp vid mitten av detta sekel” något som Nordhaus troligen betraktar som uteslutet.
Man kan fråga sig om det i stället är IPCC som är orealistiska och alarmistiska. 1,5 graders rapporten har säkert varit svår att skriva eftersom den beställts efter Paris som ju innehåller en skrivning om att man ska komma så nära 1,5 grader som möjligt. Det hade väl känts snopet om rapporten bara konstaterade att ”det går inte”. I stället säger den att det är extremt svårt och skulle krävas exceptionella åtgärder. Det är kanske bra formuleringar. Fysiskt skulle det gå – men kräva exceptionella ansträngningar. Var någonstans ser man de kloka framsynta politiker som har mod, vilja, kunskap och vision för att föra en sådan politik?
Med dagens politik är vi snarare på väg mot 3–4 graders uppvärmning. Ny kunskap som IPCC tagit fram visar vilka risker detta innebär. Ett litet exempel bland många gäller arter och ekosystem. Studier över hundratusen olika arter visar att redan vid 1,5 grader hotas sex procent av alla arter (de förlorar över hälften av sitt habitat). Vid 2 graders uppvärmning är det 18 procent. Vi vet ännu för lite om varje arts betydelse för att kunna säga hur ödesdigert detta är – men risker innebär det givetvis.
Kombinationen mellan pristagarna Romer och Nordhaus är mycket bra. Deras forskning ger kunskap om vilken typ av politik vi bör föra för att lösa klimatfrågan och samtidigt ge folk en anständig levnadsnivå. Inte minst Romer står för den stora teoretiska insat- sen kring betydelsen av endogen tillväxt i makroekonomiska modeller. Det vill säga att man tar i beaktande teknisk utveckling inom modellen. Romers forskning kompletterar Nordhaus på ett mycket intressant sätt eftersom han forskat om de mekanismer som ligger bakom ekonomisk tillväxt och som används för att förbättra den sorts makroekonomiska modeller som DICE i vilken Nordhaus byggt in en klimatekonomisk modul. Romer betonar betydelsen av endogen tillväxt som bygger på idéer och forskning.
Det är just sådan forskning som kommer att behövas för att styra in framtidens tekniska utveckling i en mer hållbar inriktning som uppmuntrar en snabb utveckling av förnybar energi och annan lämplig teknik.
