Ingen utveckling utanför Örebro, säger Per Eriksson (S), ”Låt Laxåborna få utnyttja sina resurser och bygga vid sjöarna”, säger Bo Rudolfsson (KD) och ”Stopp för bostadsbyggnation nära järnvägen hindrar utveckling i Frövi”, säger Anders Ceder (S). Alla ansvariga på ett eller annat sätt för utvecklingen i sina kommuner. Kritiken riktas mot länsstyrelsens hantering av utvecklingsfrågorna i de små kommunerna i länet. Den gemensamma nämnaren är att länsstyrelsen inte tar fullt ansvar för den regionala utvecklingen.
Allt för ofta stoppar länsstyrelsen de små kommunernas utvecklingsplaner med hänvisning till till exempel plan- och bygglagens regler, som de flesta upplever att länsstyrelsen har börjat att tillämpa mer restriktivt. Ett exempel är just hur man har hanterat planerna på landsbygdsutveckling i strandnära läge i Sydnärkekommunerna. Kommunerna kan och har lyft fram särskilda områden i strandnära läge, som man anser lämpliga för utveckling. Genom att tillämpa regelverket restriktivt hindras kommunernas strävan att utnyttja de resurser som finns i respektive kommun för utveckling
Jag menar att det är viktigt att ha ett regionalt perspektiv i planeringen för att skapa balans i bostadsbyggandet. En regions näringslivsutveckling och infrastruktur hänger ofta ihop, och i takt med att arbetsmarknadsregioner utökas och kommunikationer förbättras så följer inte bostadsmarknaden nödvändigtvis kommungränserna. Det kan också vara så att även kommuner med vikande befolkningsunderlag behöver ta hänsyn till andra kommuner eller hela regionen när det gäller bostadsförsörjning. I dag har vi ett mycket decentraliserat planeringssystem som bygger på kommunernas självstyre. Ett självstyre som i mångt och mycket är värt att försvara. Samtidigt anser jag att den regionala nivån för fysisk planering behöver stärkas, men också innehålla en regional förståelse för det kommunala självstyrets möjligheter att påverka den enskilda kommunens utveckling.
När länsstyrelsen använder sig av regelverket på ett sätt som upplevs som paragrafrytteri är det förståeligt att de kommunala företrädarna reagerar, då det stoppar bostadsutveckling i de små kommunerna. Tolkningen i dag är att nya hus bara får uppföras i anslutning till befintlig bebyggelse.
Jag anser att möjligheten till landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS) kan utnyttjas för utveckling i områden med mycket stränder även om ingen befintlig bebyggelse finns. Dock måste det ske på ett sådant sätt att det inte hindrar det rörliga friluftslivet, den biologiska mångfalden och allmänheten från att ha tillgång till hela sjön och hela strandremsan.
För att få en utveckling av hela Region Örebro län, kan vi inte fortsätta tillåta att den regionala och den lokala nivån har så diametralt olika uppfattningar om vad som bäst gynnar utveckling. Motsatsen heter samverkan och dialog!
