Ledare. Göran Greider.

2020-06-17 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Läkemedelsindustrin gör mig sjuk av ilska

De globala läkemedelskoncernerna gör enorma vinster. De vill oftast inte släppa sina mest lönsamma patent vilket gör att fattiga människor mister livet i botbara sjukdomar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Världsmarknaden riskerar att snabbt dammsugas på tillgängligt vaccin, och om Sverige halkar efter kommer det att få stora mänskliga och ekonomiska kostnader.” Så skrev moderatledaren Ulf Kristersson tillsammans med den moderata riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönwall för några dagar sedan på Dagens Nyheters debattsida och varnade för att Sverige kan hamna sist i kön.

Läs den citerade meningen igen.

Den är ganska obehaglig av två skäl.

För det första: Det mänskliga lidande de två moderaterna fruktar kan komma på är enbart det svenska lidandet. De syftar inte på det enorma lidande som antagligen väntar i fattiga länder som inte har en chans på ”världsmarknaden” för läkemedel och vaccin.

Den självklara och liksom aningslösa acceptansen för att det alls finns något sådant som en marknad för läkemedel, där det ska tävlas om vem som får tag på mediciner och nu ett vaccin mot corona, borde skrämma oss alla.

I den aningslösheten öppnar sig faktiskt en avgrund.  

För det andra: Kristersson och Waltersson Grönwall nämner inte alls att en starkt bidragande orsak till den dåliga beredskapen när det gäller den svenska läkemedelsförsörjningen är att Apoteket avreglerades 2009, under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Det där har lett till att ansvaret för långsiktig läkemedelsförsörjning har skingrats för vinden, när en massa aktörer agerar på egen hand. Det har blivit rätt vanligt att vissa läkemedel plötsligt är slut.

Riksrevisionen levererade hård kritik mot den dåliga beredskapen redan för något år sedan, i en rapport om livsmedels- och läkemedelsförsörjningen, ”Livsmedels- och läkemedelsförsörjning – samhällets säkerhet och viktiga samhällsfunktioner”. Där konstaterades att läkemedel köps och säljs på en världsmarknad och att Sveriges sårbarhet numera är stor, särskilt sedan beredskapslager avvecklades på 90-talet och apoteket avreglerades 2009. ”Försörjningen bygger på just-in-time och den underliggande tanken är att minimera lagerhållning.”

Det är en bra beskrivning av ett renodlat marknadsmässigt sätt att se på något så fullständigt och bokstavligen livsavgörande som läkemedel. Utbud och efterfrågan ska mötas i varje sekund. Att hålla lager är dyrt. Det strider mot marknadsförnuftet eftersom det riskerar att gå ut över vinsten. Och när pandemin bröt ut fick vi känna av effekterna av denna hållning.

Läkemedelsförsörjningen har helt enkelt drabbats av samma nyliberala sjukdom som grasserat sedan 80- och 90-talen när den stora vågen av avregleringar, privatiseringar, utförsäljningar och en allmän tillbakarullning av allt slags offentligt ansvar och den egna produktionen av livsviktiga produkter. Sverige har ingen egen tillverkning av mediciner – det mesta tillverkas i och importeras från tvivelaktiga anläggningar i Kina och Indien – där både arbetare och lokalbefolkningar ofta drabbas av miljöproblemen som produktionen orsakar.

En inhemsk svensk vaccintillverkning kan vi i dagsläget bara drömma om. Men en gång fanns det en stor inhemsk och världsledande läkemedelsindustri i Sverige, med företag som Astra och Pharmacia. Därifrån kom en rad världsledande läkemedel och att så kunde ske hängde mycket ihop med att företagen kunde samarbeta med en sammanhållen svensk sjukvård och välfärd. Dessa företag såldes ut på världsmarknaden.

Och idag har vi en världsmarknad. En forskare, professor Gunnar Birgegård, konstaterade för några år sedan följande i en intervju i Aftonbladet:

”Det är en bisarr situation att vi inte längre någonstans i världen har läkemedelsutveckling utan profitkrav. Det gör att utvecklingen snedvrides mot läkemedel som kan förväntas ge de största vinsterna och bort från fattiga länders folksjukdomar.”

De globala läkemedelskoncernerna gör enorma vinster. De vill oftast inte släppa sina mest lönsamma patent vilket gör att fattiga människor mister livet i botbara sjukdomar. Dessa stora företag lägger enorma pengar på marknadsföring och reklam och påverkar många läkare med uppvaktningar. Organisationen Oxfam har påpekat att det varje dag – varje dag – dör 2 000 barn i lunginflammation. Pfizer och GlaxoSmithKline har patent på utmärkta vaccin mot lunginflammation men dessa har fattiga länder inte råd att skaffa till sina befolkningar.

Knappast på något annat område är den gamla sorgsna utropet ”Sådan är kapitalismen!” mer träffande än här. Oxfam tror följande:

”Vaccin till halva jordens befolkning kan kosta mindre än vad de största läkemedelsföretagen tjänar på fyra månader”.   

Men nu har tävlingen börjat: Vem ska få vaccin? Vem ska ha råd att köpa det? Jag är trots allt inte så orolig för att svenska folket ska stå där utan vaccin. Sverige är ett rikt land. Vi kan betala på världsmarknaden. Men den pågående pandemin uppenbarar en orättvis världsordning och den pekar på hur fullständigt galet det är att göra marknader av det allra viktigaste. Glöm heller inte att med en återförstatligad apoteksverksamhet och en nationell läkemedelsproduktion så skulle Sverige kunna göra en viktig humanitär insats i världen.