Häromdagen tog jag en vända i skogen. En typisk sådan där barndomsskog som många av oss har, bara några minuters gång från föräldrahemmet. Där har jag spenderat ett enormt antal timmar med skolutflykter, löpturer, fika, skidåkning och barndomslekar. Jag har varit glad och ledsen där. Jag har lutat pannan mot granen och dragit fingrarna genom björnmossan. Jag fattade det inte då, men den där skogen är en del av mitt dna på något sätt. Nu är den huggen, åtminstone delar av den. Under snötäcket finns bara enstaka stubbar och spår av skogsmaskinerna kvar. Andra arter än människa göra sig icke besvär.
Jag tänker på barndomsskogarna när jag skummar igenom 2021 års nyordslista. Ett av de nya begrepp som fått fäste i svenska språket under året är återförvildning. Det härrör från engelskans rewilding och definieras av Språkrådet som ”återställande av naturen till förhållanden som rådde innan den påverkades av människan”.
I praktiken handlar återförvildning om att genom exempelvis naturskydd och återintroduktion av arter ge plats åt ekosystemens ostörda dynamik. Konceptet har de senaste åren vunnit allt mer mark (i dubbel bemärkelse). Under 2021 har vi kunnat läsa om hur naturvårdsprojekt skapat förutsättningar för murmeldjurens återkomst på den ukrainska stäppen, havsörnens comeback på Irland och den tasmanska djävulens återinträde i Australien efter 3 000 års frånvaro. Det är lysande exempel på naturens återhämtningskraft.
Jag tror inte att det räcker med återförvildande av natur. Inom mig växer en allt starkare känsla av att vi även behöver en rewilding av människan. Ett återförvildande av kulturen – eller snarare: ett försök att återupprätta den förlorade kontakten med livsbetingelserna runt omkring oss.
Våra samhällen är så hopplöst insnurrade i en karusell av långa transportkedjor, stressiga vardagsliv och evig tillväxt att många av oss inte längre känner en nära relation till de ekosystem vi säger oss försöka rädda. Å ena sidan har vi tanken om den rena, exotiska Naturen, å andra sidan tanken om Människan, en tillfällig och destruktiv besökare i det vilda. Som om vi inte vore en del av naturen. Tankemodellen är symptomatisk för i princip alla dagens samhällen, där människan med modernitet och industrialisering som främsta käpphästar har tappat kontakten med vårt ursprung.
Givetvis finns det många grupper som ännu har insikt i ekosystemens sköna och sköra balansakt. Ursprungsbefolkningar, småskaliga jordbrukare och fiskare som inte bara lever av, utan med naturen.
Men undantagen är fåtaliga. Trots en historia av ständig samvaro med jorden, växterna, djuren och vattnen låtsas den stora massan numera att ekosystemen är separerade från oss. Vi vet att vi köper middag på Ica, men vi vet inte var riset kommer från. Vi går en julpromenad i en slutavverkad barndomsskog, men vet inte var stammarna som nyss var där tagit vägen. Vi vet att vi köper en tröja på Åhléns, men vet inte hur platsen ser ut där bomullen vuxit.
Alienationen är en nyckelfaktor till de ekologiska kriserna. När människan tappar kontakten med naturen tappar vi också förmågan att förstå vad vi håller på att förlora. Vi kan rent intellektuellt ta till oss informationen om sinande matjordar, brinnande regnskogar och försvunna korallrev, men för att knuffa motivationen över beteendeförändringens sista tröskel behövs en djupare emotionell insikt.
Det fina i kråksången är att naturens starka återhämtningskraft finns även i oss. Men den kan bara nås om vi uppvärderar en äkta förståelse för den myllrande värld vi lever i.
