Annie Croona: Kulturkanon är en nyckel till den öppna nationalismen

Den kallas kulturkanon, men borde egentligen benämnas ”Sveriges dyraste lista”. Åtta miljoner kronor kostade kalaset. Det är nästan lika mycket pengar som regeringen lägger på stöd till icke-statliga kulturlokaler (9,7 miljoner). Den liknelsen är en nyckel, för att inspireras av statsminister Ulf Kristerssons (M) kommentar om kanon, att den ”kan bli en nyckel för att öppna upp gemensamma svenska rum”. Han har såklart fel, och jag ska – trots att jag är så obildad att jag bara tagit del av en bråkdel av de 100 verk som nu satts på piedestal – försöka förklara varför.

Kulturkanonprojektet handlar inte om att ”öppna upp”, och det handlar sannerligen inte om gemenskap. Det handlar bara om nationalism. 

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) blev upprörd när hon fick frågan om detta var en vinst för SD (nej sa hon, ja sa SD). Kulturpolitiska talespersonen Alexander Christiansson beskriver resultatet som ”en bekräftelse för den öppna nationalism som jag och Sverigedemokraterna står för”. 

Sverigedemokraterna har suktat efter en svensk kanon sedan 2010, alltså i femton år. Innan de la fram förslaget hade ordet knappt nämnts av politikerna. De skapade ett problem som inte fanns, för så jobbar SD. De livnär sig på uppdiktade konflikter och falska hot.

Man måste förstå i vilken kontext en kulturkanon – eller vad det nu är – tas fram. Rådande kontext är denna: ett parti med rötter i nazismen, och som närmast dagligen uttrycker sin aversion mot invandrare, har ett enormt inflytande över regeringspolitiken. De senaste åren har Tidöpartierna mer än något annat jobbat för att göra verklighet av Sverigedemokraternas politik. 

Det innebär ett medborgarskapsprov. Det innebär risk att utvisas på grund av ”bristande vandel”. Det innebär mer övervakning. Det innebär att invandrare kan behöva kvalificera sig till vård och andra grundläggande samhällstjänster.

Allt detta har man tryckt in under vinjetten ”svenska värderingar”. Varför skulle inte en kulturkanon också ingå i detta projekt, som bara handlar om att rensa ut invandrare? 

För att återgå till Ulf Kristerssons ord om nyckeln som låser upp gemensamma rum: det fanns ju redan en sådan, men Tidöpartierna kastade bort den. 

Nu är det som att vi placerat en hög med böcker på en hylla som ingen når. Vad i allsin dar ska vi med det till?

Kulturbudgetens andel av den totala budgeten är den lägsta på 20 år, och en av de utgiftsposter man skurit ner mest i är ”Bidrag till allmän kulturverksamhet”. Det är ju den – kulturverksamheten – som är nyckeln. Att människor har lokaler att vara i, att det finns musikskolor och teatergrupper och bibliotek.

Tillgång och kunskap. Det är liksom det som är grejen – men Tidöpartierna bytte det mot en väldigt, väldigt dyr lista. Nu är det som att vi placerat en hög med böcker på en hylla som ingen når. Vad i allsin dar ska vi med det till?

Kritiken mot kanonprojektet har så klart mycket med detta att göra. Man kan, som jag, vara kritisk till själva idén, men själva listan är trots allt ett sömnpiller som knappast gör någon upprörd (förutom, möjligen, för att den är fruktansvärt mansdominerad). 

Det som skaver är att man gör det här i stället för det som faktiskt gör skillnad; hur man lägger vikt vid symbolik istället för handling. Motsägelsefullheten blir uppenbar när man jämför kulturkanon (symbolik) och statsbudget (handling): 

Folkbildning är viktigt – men vi skär ner i den. Allemansrätten är viktig – men vi låter naturen förfalla. Kulturen är viktig – men vi struntar i om någon har tillgång till den.

Baserat på min imaginära kanon-checklista är jag som sagt inte alls särskilt svensk. Jag har sett en bråkdel av sakerna man kan (ska!) se och läst en mycket liten andel av sakerna man kan (ska!) läsa. 

Men jag behöver knappast oroa mig, eftersom jag har ett svenskklingande efternamn och ljus hy. Jag förstår om andra inte kan skoja bort Lars Trägårdhs mycket dyra lista och det är inte en ogrundad oro som i så fall hindrar dem. 

Sverigedemokraterna ser ut att bli Tidökoalitionens största parti i valet 2026 och Jimmie Åkesson har varit tydlig med att han kommer att kräva ministerposter. Med tanke på allt SD fått igenom nu lär de få igenom ännu mer då. 

Till exempel: en kulturkanon som kopplas till medborgarskapsprov, vandel eller någon annan av den ”öppna nationalismens” verktyg.