Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2018-04-17 15:21

Krig handlar om intressen

Vem kan på allvar tro att de främsta krigsmakterna spenderar hundratals miljoner dollar på att hämnas 75 personers död?

Det är i dessa dagar, som alltid när det är krig, omöjligt att få sakliga analyser av stormakternas motiv. Vad man än tror om gasattacken i Syrien – och de flesta av oss är inte kompetenta nog att avgöra det – så är en sak säker: Det är inte därför USA, Storbritannien, Frankrike och Israel nu bombar. Att våra medier och politiker ens försöker sälja på oss den historien är ju bara obegripligt.

Vem går på detta? Vem kan på allvar tro att de främsta krigsmakterna spenderar hundratals miljoner dollar på att hämnas 75 personers död? Snälla någon, dessa länder kan mörda och svälta ut tusentals personer i Jemen och Gaza utan att blinka, skulle de nu bry sig om människoliv?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Krig är inte en saga om goda och onda. Krig är ingen actionfilm och krig startas inte för att någon är arg eller frustrerad, som Margot Wallström sa då hon röstade emot att fördöma bombningarna: ”Vi förstår den ilska och den frustration som ligger bakom att man tar det här steget.” 

Krig handlar om intressen, inget annat. USA och deras allierade vet om att de håller på att förlora greppet och försöker med några sista desperata åtgärder skaffa sig handlingsutrymme. De plus saudierna har betalat diverse grupper för att störta regimen i flera år men det har inte lyckats. Nu har islamisterna förlorat stad efter stad och har istället gått över till attacker i övriga världen.

Istället har Ryssland skaffat sig fördelar och kontrakt – de spenderar inte heller miljarder för ingenting. Kriget verkar gå mot sitt slut och därför passar USA – och Turkiet i Afrin – på att slå till innan det är försent. (Glöm inte att Theresa May sålde vapen till Erdogan för 100 miljoner pund förra året.) Som USA ser det är det bättre med permanent krigstillstånd i denna viktiga region än en stabil och fientlig regim. Ett sönderslaget land där maffior och terrorgrupper härjar fritt är ju inget hot mot dem. Det är därför dagens Irak och Libyen inte är ”misslyckanden” i någon egentlig mening – förutom för alla som ville ha frihet och demokrati. USA och Frankrike kanske inte vann några vänner, men de förlorade i alla fall två fiender.

När de attackerar behöver de dock en story att sälja in till sin egen befolkning: vi är de goda som griper in och befriar förtryckta folk och avväpnar diktatorer. Det var så bråttom den här gången att de inte ens hann presentera någon utredning: Emmanuel Macron sade att han ”hade bevisen” men orkade tydligen inte ens förklara närmare. May ville undvika en omröstning i parlamentet och sa därför att det handlar om ett ”omedelbart behov”. Vad som är tydligt i och med Mays och Macrons snabba respons är att de har väntat på en signal från USA för att agera, och hoppade snabbt på innan Donald Trump hann ändra sig.

Innan Trump blev president lät det som att han skulle föra en isolationistisk linje i sin utrikespolitik – minimal intervention och fokus på inrikesfrågor. Sedan blev det inte så, och Michael Wolffs bok ”Fire and fury in the White house” har fått mig att inse att Trump inte har någon linje i något alls. Han ändrar sig varje dag och blir därför ett lätt byte för olika motstridiga intressen som byggt bo i Vita huset. Den som smickrar bäst för tillfället kan få igenom sina krav.

Ett tag hölls han tillbaka av Steve Bannon, som ville lämna världen åt sitt öde. Men nu är Bannon borta och Pentagon-etablissemanget viskar i Trumps öra. Eftersom han tycker power point-presentationer är tråkiga och vägrar läsa böcker måste Pentagon klippa ihop Youtube-videos för att fånga hans uppmärksamhet och få honom dit de vill. Den här gången kan han också ha sett en chans att ta avstånd från Ryssland mitt under pågående FBI-utredning. 

Men hans personliga skäl är mindre intressanta. Vad som chockerar mig är att hela Sverige beter sig plötsligt som en Nato-hang around. Som Aftonbladets Anders Lindberg, som skriver att USA:s attack var ”olaglig men legitim” och menar att ”efter gasattacken i Douma och mordförsöket på den ryska exspionen i Salisbury var det politiskt nödvändigt för västmakterna att agera”.

Av alla dåliga ursäkter för bombningarna måste denna vara den sämsta – Syriens folk ska alltså bombas för att Ryssland har förgiftat någon i England? Sedan är det detta mystifierande ord ”väst”. När ska vi sluta använda denna helt felaktiga geografiska omskrivning som inte har något med ”väst” att göra – Latinamerika inkluderas inte i ”väst” men det gör Australien – utan som helt uppenbart syftar på de imperialistiska länderna?

Även de ”försiktiga röster” som Jeremy Corbyn, som menar att bombningarna borde väntat tills en oberoende utredning gjordes av gasattacken, accepterar implicit den imperialistiska världsordning där vissa länder har rätt att bestämma över andra och bomba när de vill – bara de har rätt anledning. Det är samma typ av röster som innan Irakkriget sa att inspektörerna borde getts mer tid, för att undersöka om Irak verkligen hade massförstörelsevapen. Som om detta verkligen vore orsaken! 

Ett råd: när det krigas i världen, sätt media och politikerna på mute. Studera de krigförande ländernas handlingar, inte deras ord – det är det enda sättet att förstå.

Kajsa Ekis Ekman
Kajsa Ekis Ekman 

Är frilansskribent och författare, aktuell med boken Texter 1998-2015, och ledarskribent för Dagens ETC.