För en tid sedan pratade en vän och jag om hur olika saker tas emot beroende på om ens vänkrets i huvudsak finns i Norrköping eller i Stockholm. Min vän påtalade hur enormt mycket ängsligare det är i Stockholm där hen bor och att de statusar jag skriver inte alls skulle gå hem om jag bodde där. Jag inser att jag är helt opåverkad av sådant. Mitt liv är ju mitt. Det finns ingen orsak att korrigera hur jag uttrycker mig för att det ska passera enklare, eller för den delen, hippare, genom det sociala slaskforum som bland annat Facebook är. Varför känner jag så?
En tolkning skulle kunna vara just att jag inte bor i Stockholm. Men … nja. Jag är tveksam. Jag tror helt enkelt det kommer sig av att jag älskar alla som vågar stå upp för även det som inte genererar flest likes eller toppar innelistorna vad gäller ämnesval. Lite så som lokaljournalistiken är.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag älskar att läsa hur en av länets ”sopgubbar” lyssnar på hårdrock under sin arbetsdag. Hur kids i staden sätter upp ”Nötknäpparen” med hiphop-beats och hur projektet ”Vi är också Norrköping” har samlat 25 unga tjejer med bakgrund från 17 olika länder och tillsammans skapat en låt som lyfter styrkan i systerskapet. Det här är viktigt för mig. För de bor ju här. De gör att jag känner en stolthet över min stad, en stolthet som gör att jag blir vänligt inställd till alla som bor här. En vänlighet som är själva konservöppnaren för lyssnandet.
På Arbetets museum, där jag jobbar, samlar vi på berättelser. Alla människor bär på minst en unik berättelse som är värd att lyssnas på. Utifrån det har vi genom åren samlat in berättelser om allt ifrån hur det var att få vatten inomhus till hur det var att vara hbtqi-person under den senare hälften av 1900-talet. Dessa berättelser bär hela vår verksamhet.
I mitt dagliga arbete lyssnar jag på ungdomars tankar om yttrandefrihet, demokrati och om allas rätt att få göra sin röst hörd. Detta är helt avgörande för att kunna förklara de lagar och förordningar vi alla måste förhålla oss till. För ska du uppmana någon att beakta vad de säger måste de i första hand uppleva att de är sedda, att de är hörda. Annars hamnar vi i dödläget där fraser som ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet” eller ”jag får väl säga vad jag vill” kastas ut som desperata pisksnärtar – smärtsamma utsagor som inte leder någon annanstans än till dödläge och skyttegravskrig.
Jag avslutar med att säga att jag tror på lokaljournalistiken av samma anledning som jag tror på betydelsen av att lyssna på och samla in människors berättelser. För det är bara så vi kan mota tillbaka den känsla av osynlighet och uppgivenhet som gör att väljare går till de odemokratiska lägren med sina ohörda röster. Det är här vi avgör vad som händer i valet 2018. Vid detta års slut tappar vi en av det senaste årets viktigaste lokala nyhetsförmedlare. ETC Norrköping viker in hovarna.
Ska du som läsare bara ha ett nyårslöfte för 2018 så är det att börja lyssna noggrannare. För det ligger på dig nu. Det är din förmåga att lyssna som avgör valet.
