Ledare. Jenny Bengtsson.

2020-07-11 09:30
Puffetikett
Dagens ETC

Kanske skulle fler orka tälta om de slapp arbeta så jävla mycket

”Få belägg finns för att det skulle vara gynnsamt att arbeta åtta timmar varje dag för att sedan vila upp sig några sammanhängande veckor en gång om året.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag tänker mig att det var ett snajdigt PR-kontor någonstans, med snajdiga PR-människor som skulle kunna paketera skitkorvar som lyxvaror och sälja dyrt, som brainstormade ihop begreppet ”hemester” genom frenetiskt post-it-lappande på whiteboarden. Kanske var det samma gäng som myntade begreppen ”svemester” och ”glamping” också.

Den PR-byrån borde stängas omedelbart.

Verkligheten är som vanligt något mer komplicerad, men det här är en text för att hylla vad det egentligen handlar om: nämligen fritid. Som med de flesta stora arbetsrättsreformerna får man gå tillbaka ett hundratal år i historien för att hitta var det hela började. Sverige i slutet av förra sekelskiftet slet sönder arbetare som om det vore 2000-tal och alla var egenanställda eller gigare alternativt anställda inom äldrevården i coronatider. Det var en tid av noll procent fritid och hundra procent arbete och livegenhet. Arbetskraften, de allra flesta människor i Sverige som föddes silverskedslösa och aldrig sedermera blev ”herr” i politiken, stod till sina arbetsgivares förfogande till dödsbädden. Medellivslängden var skapligt låg. En kvinnas plats var i hemmet. En arbetares plats var på arbetet.

Klart som fan folk tröttnade, organiserade sig och förde en massa liv. Man började ställa krav om det ena och det andra som demokrati genom rösträtt, välfärd och rättigheter i arbetslivet. Den här historien kan ni säkert och kan ni den inte är det garanterat Jan Björklunds fel. Det arbetande folket ville ha kortare arbetstid för att i alla fall kunna andas ut mellan arbetspassen. När arbetsdagarna till slut kortades ned till åtta timmar, men dock sex dagar i veckan, var det en mycket viktig seger för arbetarrörelsen. Men sedan dess har, med undantag från ”helgens” intåg – det vill säga 40-timmarsveckan, arbetstidens längd varit orörd.

Det började närma sig mitten av seklet när lagstadgad semester infördes. Nu blev det två veckor till alla och debatten var redan i full gång sedan länge om hur tiden undan arbete skulle spenderas. För staten var det viktigt att arbetare inte ”slösade bort” sin lediga tid utan använde den till att uppleva natur och mark samt för bildning. Den generella synen på en svensk arbetare, sedd ovanifrån såklart, var en lat, löst hållen och okunnig varelse.

Det fanns alltså fog för att styra varelsens tid för att undvika ett land i förfall. Staten utredde fritiden och bestämde om fritidsområden så att arbetare kunde bygga fritidshus och inte dra benen efter sig medan de vilade och återhämtade sig från sina slitiga arbeten. ABF och folkrörelserna bildade en egen resebyrå, hotellkoncern och researrangör för att möjliggöra ”folksemestern”. KF och STF gav ut ”Handbok för reselivet i Sverige”, som skulle guida den vanskliga och ledighetsovana arbetskraften genom sin nyvunna fritid. Semester, för den som i dag behöver påminnas, är fortfarande tid då arbetskraft uppbär anställning och lön men inte behöver stå till arbetsgivarens förfogande för arbete. Ledig tid med syftet återhämtning – så att utslitning eller döden inte förkortar ens digra arbetsliv i onödan.

Snabbt kom konsumtionen in. Det behövdes grejer för att tälta, vandra och leva fritidsliv. De kommersiella marknadskrafterna kunde frodas på den nya stora marknaden och på den vägen har det givetvis fortsatt. Det nya fritidslivet med inslag av skog och mark, tillbaka till rötterna med vad all den lediga tiden var tänkt till från början, paketeras idag som ”svemester”, ”hemester” och ”glamping” för att locka medelklassen, särskilt i tider då dyra utlandsresor inte är möjliga. Ett klick på en av alla nästan stalkervarningstäta annonser om olika glampingställen talar om att jag och ungarna, för strax under 3000 kronor, får bo i ett tält. En natt. Visst, det ligger en tjockare madrass och en massa mattor på golvet i tälthelvetet, men kom igen nu?

Det är inte för oss. Det är inte för de flesta vanliga människor. Och då jobbar jag ändå inte kvar i restaurangbranschen med den lön jag hade då. Hade jag gjort det hade det kanske varit jag som nu, under pandemin, hade arbetat med servicen till dem som valt att sova i tält för en mindre förmögenhet per natt. Ingen skam över arbetet – men det känns som att det inte duger med att bara vara ledig på sin lediga tid längre och att det inte räcker att bara vara hemma i området där man bor.

Få funderar nog under sina lediga veckor, under sina folksemestrar, över varför fokus sedan semester infördes ligger på just semesterns längd och inte på den dagliga arbetstidens. Tyvärr ska sägas, eftersom det finns belägg för att förkortade arbetsdagar ger behövlig återhämtning som arbetande människor verkligen behöver och som räcker över tid, men färre för att det skulle vara gynnsamt att arbeta åtta timmar varje dag för att sedan vila upp sig några sammanhängande veckor en gång om året.

Kanske skulle fler orka tälta, vandra och vara ute i natur och mark om de slapp arbeta så jävla mycket, fortfarande.