Ledare. Johan Ehrenberg.

2020-12-18 03:00
Illustration: Ulf Lundkvist
Puffetikett
Dagens ETC

Kan vi hjälpa de rika att göra rätt? Ja, det finns ett enkelt system

Den rikaste procenten kan ju inte klaga på att de inte visste.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag var tvungen att ta ett djupt andetag och sätta mig ner när jag fick Oxfams senaste rapport. Allt det många anat, men som varit lite obekvämt att berätta, visade sig med kyliga siffror stämma. Några förstör jorden. De flesta gör det inte. Men dessa några gör det med sådan frenesi att alla drabbas. Och det märkliga är att när alla drabbas så uppstår detta ”vi” i politiken och plötsligt ska ingen pekas ut, ”alla” är del av problemet, ”alla” måste ändra beteende och ”vi” ska gemensamt lösa allt.

Det här är politik när den är som sämst.

Bara usla låtsasord.

Det Oxfam visade var alltså att halva svenska folket minskade sina konsumtionsutsläpp mellan 1990 och 2015. 16 procent mindre utsläpp. Men den rikaste tiondelen minskade bara med en procent. Och de allra rikaste, den där procenten som äger Sverige, ökade istället sina utsläpp med elva procent.

Man ökade förstörelsen under den period då mänskligheten började bli medveten om just klimatförändringarna.

Det här är ett moraliskt haveri. Den rikaste procenten kan ju inte klaga på att de inte visste, de är välutbildade, har rådgivare, är stora mediekonsumenter och det enda som kan förklara deras ökade utsläpp är att de struntar i det. Egoismens infantila segerparad. ”Jag får för min granne gör det.” Och planet åkte till New York för en shoppingweekend.

Samtidigt är det denna grupp som verkligen har råd att snabbt minska sina utsläpp. Genom investeringar i hus och elbil, genom insatser för odling i villaträdgårdarna, genom egen elproduktion och genom höga inköp av klimatsmart dyr mat. Ändå ökade de sina utsläpp.

En låginkomsttagare som betalar hyra och kollektivtrafiken och maten har inte lika mycket att skära i, ändå lyckas de mycket bättre än de rika, nu när ”vi” skulle börja minska utsläppen.

Moraliskt.

Haveri.

En slags sjukdom av enögdhet och egenintresse som gör de riktigt rika oförmögna att fatta ansvarsfulla beslut om vår gemensamma värld.

Så vad gör vi?

Kan vi hjälpa de rika att göra rätt?

Det finns ett enkelt statligt system som skulle kunna göra det, nämligen en rejäl klimatskatt. Om vi genomför en vanlig klimatberäkning på alla varor och tjänster som konsumeras och sedan beskattar varje gram växthusgas så kommer automatiskt de goda produkterna, de goda transporterna och de goda energisnåla tjänsterna bli mycket billigare än de med högre utsläpp. Naturbiffen från Brasilien har inte en chans mot jämtländsk, avokadon får storstryk av grönkål och holländska tomaten får stryk av Härnösands. Flygresan blir dubbelt så dyr medan tågresan blir nästintill gratis. En poäng med klimatskatt är nämligen att man med den kan överföra medel från de förstörande producenternas varor till de som gör något rent.

Nu kommer detta inte att ske eftersom politiken kämpar för motsatsen, sänkta skatter, ökad privat konsumtion, minskad offentlig. Om det verkligen finns politiskt mod till en klimatskatt krävs det en rejäl folkrörelse för att tvinga igenom det, men troligen fortsätter dagens skattesystem. De som tjänar lite betalar mer i skatt av sin disponibla inkomst än de som tjänar väldigt mycket. Kassörskan betalar mer i skatt än Willys-ägaren.

Så en klimatskatt från statligt håll är långt borta.

Den skulle nämligen drabba de som har det bäst alltför träffsäkert.

Så vad kan vi göra för att då hjälpa de rika göra rätt?

Det finns en annan lösning.

Här kommer den hemliga planen.

En privat skatt, alltså en sådan man betalar helt frivilligt för att man mår skit av den förstörelse man skapar. Det här kallas klimatkompensation, vilket är ett uselt ord, man kan inte kompensera bort ett utsläpp man gjort, utsläppet är kvar hur som. Ett betydligt bättre ord är att kalla det klimatskatt rakt upp och ner. ETC har ju en sajt för det här – klimatkompensation.se – som används varje dag. Ett tag försökte vi döpa det till klimatinvestering istället, men förvirringen blev stor. Måste man bli investerare för att man tog färjan till Finland? Alltså döper vi om den till Klimatskatt.

Betala din skatt. Frivilligt tills det blir lag.

Den här sajten är ju något som framför allt når Dagens ETCs läsare, men även här märks en tydlig tendens. De som använder sajten är framför allt de med lägre inkomster och högre ålder. Inte de med höga löner och mycket utsläpp. Vid fokusgruppsundersökningar hittade jag Terese som stadigt betalar elva kronor i månaden i skatt på den ved hon har i myskaminen. Men också Olof som förklarade att han inte kunde byta sin Volvo-suv mot el, för han orkade inte tanka mellan sommarstället utanför Halmstad och bostaden i Stockholm. Han ville inte heller betala sin klimatskatt utan förklarade att han köpt Tesla-aktier och därmed ansåg sig vara klimatren.

Moraliskt.

Haveri.

Nej, konsumtionen är inte hela klimatfrågan, det mesta är hur vi producerar (vilken energi) och de stora utsläppen kan inte hanteras annat än med stora gemensamma beslut. Men via konsumtionen har alltså de 50 procent som har minst lyckats minska sina utsläpp med 16 procent i Sverige, vilket är en hel del. De riktigt rika ökade utsläppen med elva procent.

Så nu ger vi även de senare chansen att göra rätt.

Betala din klimatskatt kära rikeman.

Lär dig göra rätt även innan det blir lag.

Inte vill du väl vara skattesmitare?

Mejla gärna svar till johan@etc.se.