Ledare. Göran Greider.

2019-09-04 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Kan Centerpartiet bli ett mittenparti igen?

Från vänsterhåll har kritiken mot C aldrig riktigt velat ta fart, och det beror mycket på att Annie Lööf förtjänstfullt alltid har kritiserat rasismen och SD.

När vi köpte hus i Dala-Floda för mer än 15 år sedan i Gagnef kommun, dröjde det inte länge innan det hände. En dag stirrade jag ner i ett brev där jag hälsades välkommen att bli medlem i Centerpartiet. Underligt nog blev jag en smula smickrad.

I byarna hade jag ju mött många centerpartister, ofta visserligen aningen ålderstigna, men i alla fall ingav de mig den där känslan av pålitlighet, pragmatism och en osviklig känsla för bygden. Inte mycket idépolitisk passion syntes i deras ansikten och jag tyckte inte att det var så förbaskat stor skillnad mellan dem och lokala socialdemokrater. Långt efter 30-talets kohandel mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna, och efter 50-talets koalitionsregerande, levde ett självklart underifrånperspektiv kvar i centern.

Nu, många år senare, möter man inte lika många centerpartister på landsbygden. I många fall har de som tidigare lade rösten på Centerpartiet istället börja lägga dem på Sverigedemokraterna. Men känslan är fortfarande stark när man talar med kvarvarande centerväljare/politiker på lokalplanet att de innerst inne fortfarande tror att Thorbjörn Fälldin eller rentav Gunnar Hedlund andligen ännu leder deras parti.

I själva verket var det en av de riktigt stora förändringarna i svensk politik som ägde rum från ungefär Maud Olofssons tillträde som partiledare 2004 till Annie Lööfs dagar. Ett parti förändrades i grunden, blev ett annat och det blev marknadsliberalt eller, för att använda en vagare men mer träffande beteckning: nyliberalt.

Det dröjde rätt länge innan vanligt folk började fatta att partiet i det närmaste infiltrerats av tankesmedjan Timbro. Jag brukar tala om timbroiseringen av Sverige, men ännu tydligare är timbroiseringen av just Centerpartiet. Jag har för mig att Fredrick Federley vid något tillfälle i sina yngre dagar ville göra CUF till Timbros ungdomsförbund. Men det var han och en då ung lokal centerpartist i just Gagnef, Sofia Jarl, som fick CUF att 2004 börja kalla sig liberalt.

En första kulmen på den utvecklingen blev det famösa idéprogram som partiet la fram i december 2012, med avskaffad skolplikt, acceptans av månggifte, helt fri invandring och andra rent libertarianska föreslag. Skribenten Johan Norberg ska ha påverkat inriktningen en hel del och den centerpartist som ledde programarbetet, Per Ankersjö, gjorde sig känd som en av nationens ledande nyliberaler. Och Annie Lööf, som nyss deklarerade att hennes favoritpolitiker är Margaret Thatcher och favoritfilosof Ayn Rand, fick problem. På en partistämma tvangs hon göra avbön och slå fast: Jag är inte nyliberal. 

Det äldre gardet och många gräsrötter i Centerpartiet hade gått i taket. Och i retoriken backade centerledningen. Dock knappast i praktiken.

”Vi sänker skatten mest i svensk politik”, skröt centerpartiets ekonomisk-politiske talesman Emil Källström för några år sedan under en centerstämma.

Källströms mål är att närma sig genomsnittet för OECD när det gäller skattenivåerna – vilket innebär skattesänkningar på många hundra miljarder och ett byte av samhällsmodell.

Hur strömmarna hela tiden går mellan Centerpartiet och Timbro kan man se på de nya namn som på sista tiden fått viktiga poster i Timbro (Sveriges femte borgerliga parti). Ny ansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro är – voila! – den tidigare sakkunnige för Centerpartiet i riksdagen, Caspian Rehbinder. En annan ung centerpartist, Emanuel Örtengren, tar över Timbroposten som välfärdsansvarig. 

Från vänsterhåll har kritiken mot Centerpartiet aldrig riktigt velat skjuta fart och det beror mycket på att Annie Lööf förtjänstfullt alltid har kritiserat rasismen och Sverigedemokraterna. Bland lokala centerpartister märks det också. Jag gladde mig i våras, under en lång biltur med centerkvinnornas ordförande Sofia Jarl, över hur passionerat ilsken hon var på Lars Adaktusson och Kristdemokraterna i abort-frågan. Men på mötet sa hon sedan: Jag tycker vi ska flyga mer!

I alla ekonomiska frågor är partiet nyliberalt. Den kravlista som Centerpartiet inför Januariavtalet kom med var inget annat än just en nyliberal önskelista och det är märkligt att Socialdemokraterna gick med på så mycket av den. Nu har vi ett läge där Sverige kan rusa rakt in i en svår lågkonjunktur – samtidigt som Arbetsförmedlingen slås sönder i en häpnadsväckande privatiseringsiver. Partiets chefekonom, Martin Ådahl, är drivande i frågan och känns onekligen som ett marknadsliberalt spöke från tidigt 80-tal.

Den stora frågan är: Kan Centerpartiet förändras? Finns det så pass långa ekon inom ett parti av andra synsätt som till slut kan göra sig gällande – eller har Centerpartiet ohjälpligt timbroiserats? Uppfattar Centerpartiets ledning till slut att nyliberalismens glansdagar är över, att det är direkt gammalmodigt, nästan nostalgiskt, att hänga fast vid den? Jag vet inte.

Ett elände som stärker Centern dövhet inför sina tidigare traditioner är att partiet aldrig utmanas på allvar idépolitiskt av sin samarbetspartner Socialdemokraterna. Och vänstern, som ibland faktiskt har en syn på flyktingpolitiken som sammanfaller med nyliberalismens – öppna gränser – håller också tillbaka sin kritik av detta Centerparti.

Kan Centerpartiet bli ett mittenparti igen?

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter