Många har redan rasat över detta, och jag ska inte dröja vid just finansministern, mer än att påminna om att flyktingmottagandet snarare är en stark motor för välfärden – inte minst i glesbygd. Professor Peo Hansens genomgång i Dagens ETC är övertygande läsning.

Det är inte för ekonomins skull som vi ska värna asylrätten och snarast underlätta för familjeåterförening. Men det är politik som gagnar Sverige. Alla som vill se snabbare etablering av nyanlända borde ha familjeåterförening överst på sin önskelista.

I bästa fall kan Anderssons fadäs få upp frågan om barnfattigdom på dagordningen igen. Omkring 200 000 barn uppskattas leva i ekonomisk utsatthet, det vill säga att de ingår i hushåll som har så låg inkomst att de är berättigade till ekonomiskt bistånd. Nu räcker inte det, utan som vuxen måste du stå till arbetsmarknadens förfogande och medverka i anvisade aktiviteter.

Ett exempel från när jag för några år sedan i satt på Förvaltningsrätten och analyserade överklagandeärenden, är sjubarnsmamman som först helt nekas bistånd då hon missat ett möte med sin jobbcoach. Rätten beslutar om nödbistånd för en månad: matpengar till barnen.

Jag anser att det måste finnas en lägsta garantinivå utan krav på motprestation. Att tak över huvudet är varje människas rättighet. Jag anser att Sverige har råd med detta. Att det är en ynkedom att inte kunna garantera åtminstone barn att slippa uppleva hemlöshet och knappt med mat.

Två grupper är kraftigt överrepresenterade. En tredjedel av alla barn till ensamstående mammor och en tredjedel av alla med utrikesfödda föräldrar är ekonomiskt utsatta.

Politikerveckan i Järva är ett initiativ från 2017 av Ahmed Abdirahman. Jag läser i en intervju i DN med honom från då, att syftet är att erbjuda en demokratisk plattform i ett område där  många upplever att politikerna inte bryr sig. Abdirahman vill minska polarisering och ”visa att Järva och andra utsatta områden är en del av Sverige, inte no go-zoner”. Politiker från samtliga riksdagspartier samt Gita Nabavi, partiledare för Feministiskt initiativ, kommer.

Att Sverige är ett av de länder där ojämlikheten ökar snabbast beror inte på flyktingarna, utan på decennier av nedrustning välfärden. Hur kan de senast anlända invånarna vara skyldiga till denna politiska utveckling?

Svaret på växande ojämlikhet måste vara sociala investeringar, omfördelning av gemensamma resurser, billiga hyresrätter, sociala insatsteam, närpolis, lokala arbetsförmedlingar, arbete mot droger och kriminalitet och stopp för vräkningar av barnfamiljer.

På SVT pågår just nu ”Tal till Nationen”, en serie där riksdagens partiledare talar om det Sverige de vill se 2028. Även Nabavi och Schyman har spelat in tal, som motvikt till nationalismen.

Abdirahmans ord om Järva påminner om flera citat i Barnombudsmannens aktuella rapport ”Utanförskap, våld och kärlek till orten”. Den bygger på intervjuer med 900 barn från 50 socialt utsatta kommuner och förorter.

Teman som barnen tar upp är upplevelse av exkludering, att politiker och media har negativ bild av området och de som bor där, att skolan har låga förväntningar på dem, är stökig och otrygg.

De uppfattar politikernas budskap om dem som börda.

40 procent av pojkarna och 30 procent av flickorna i årskurs 8 tror att det blir svårt att få jobb i framtiden. En del hänvisar till sin utländska bakgrund som anledning. En pojke säger ”Det går bara bättre och bättre för Sverige, men svenskarna orkar inte med invandrare”. En flicka menar att hon kanske kan ha lite lättare för att få jobb eftersom hennes namn inte låter muslimskt.

Att få inflytande beskriver barnen som viktigt. Vissa berättar om erfarenheter av att bli sedda och tagna på allvar. Så minskas känslan av utanförskap och självkänslan stärks.