Det var 90-tal och där och då slog det mig inte att någon skulle tvivla på att det hade hänt. När min yngre bror fick hem ”Om detta må ni berätta” några år senare kändes det som en lite morbid överdrift. Vi vet ju?

Men nazivänliga vägrade från början godta vad som skett och inte minst gällande de judiska offren. Förnekelsen uppstod så snart fakta om Förintelsen kröp fram och försvann aldrig.

Uppväxten i Bohuslän på 1990-talet delade orterna i subkulturella enklaver. På våra fester möttes punkare och allsköns sökande esteter, lilla Vänersborg var till exempel Sveriges vegantätaste stad näst Umeå. Ibland snackades det om att någon åkt för att göra upp med nassarna – i Trollhättan marscherade skinnbulorna på torget och 1995 mördades John Hron av nynazister i Kodetrakten. Den långhåriga unga hårdrockaren hade trots misshandel vägrat säga att han älskade nazister. På min högstadieskola skickades protestlistor mot vad som ansågs vara för lindriga juridiska påföljder runt.

De vrålande nassarna försvann ur gatubilden. Under en tid rådde en naiv tro på att nazismen var över, att 1990-talet bara var ett sorgligt kapitel. Idag vet vi att en flora av högerextrema grupper och partier bestod, flöt samman, bytte namn, avskaffades och återuppstod. De omorganiserade sig, en del kammade sig och bytte kostym.

2000-talet kom med internet. Den godtrogna världen välkomnade ett forum som skulle knyta den samman. Vi var dåligt förberedda på hur snabbt smutsen kunde sprida sig, hur nätet skulle utnyttjas och i vilken utsträckning det skulle komma att förändra samhället. Konspirationsteorier och ”alternativa fakta” frodades.

2011 utförde Anders Behring Breivik sitt ohyggliga terrordåd. Efteråt heilade han stolt i domstolen. Han var inte mäktig, ingen att respektera, ingenting av det han önskade att han var – men likväl hade 77 människor mördats, de flesta av dem ungdomar.

Internet kan inte utgöra hela historieskrivningen i en persons radikalisering, men Breivik skapade sin grandiosa självbild online. Högerextremismen var åter aktuell på allvar.

Som en sorts ideologins huliganer blev allt mer högljudda högerextrema ett alibi för de välkammade kusinerna. Nu är andra värst. 1996 förbjöd Sverigedemokraterna uniformer på sina demonstrationer då de kunde ge partiet dåligt rykte. Nu medverkar de på manifestationer under denna dag som utlysts till Förintelsens minnesdag.

2017 placerade nazister ut bomber i Göteborg. En av bomberna briserade och en man skadades allvarligt. Det hela hanterades inte som terrorism. De tre män som döms är eller har alla varit engagerade i Nordiska motståndsrörelsen, NMR.

Strax därpå halkade deras gröna fanor på svaj och det är lätt att vilja leva på triumfen från manifestationen för två år sedan. Strax utanför ETC:s färgglada Bokmassan-tältduk samlades tiotusentals på Heden i Göteborg och satte ner en stor gemensam estetfot mot nassepacket. Segern var oerhört ljuv.

Men de försvann inte. Inte då heller.

I somras stod de posterade utanför mataffärer i John Hrons gamla hemkommun, fast beslutna att utnyttja den yttrandefrihet som vi så förbannat generöst erbjuder dem. De betedde sig på väntat vis i Almedalen. De fick enormt mycket plats i media, vann därmed lite grann. De är en organisation som hävdar att Förintelsen aldrig ägt rum.

Att bekämpa högerextremismen är en pågående kamp. Rasismen, som heller aldrig lämnat samhället, har fått en andra andning. Vi behöver ett bredare politiskt motstånd, ett som innefattar även högern hitom de öppet rasistiska.

Enträget måste förvridna påståenden synas och bemötas med fakta, protesterna måste vara tydliga. Förintelseförnekandet får också möjlig medvind genom den strömning som låter var och en tro på sitt. Att vetenskapsmän tillåts ställas mot opålästa tyckare i debatter är livsfarligt – för vissa frågor kan vi diskutera tolkningsföreträden, i andra gäller vad som ofrånkomligt är sant.

Varken sådant som chemtrails eller annan selektiv skepsis mot vedertagna vetenskapliga fakta har med nazism att göra. Men ofrånkomligt hjälper konspiratoriska dumheter till att luckra upp våra gemensamma fundament. Gränsdragningen för vilka antaganden som tummas på måste snävas åt långt innan den högerextrema retoriken. Journalister måste nogsamt kräva att lösa påståenden utvecklas och leds i bevis, universiteten måste idka extern folkbildning och källkritisk bildning av de unga måste utvecklas snabbt. Därtill måste bedömningen av hets mot folkgrupp skärpas, det är orimligt att nazister ges det utrymme som de tar sig.

De sista förintelseöverlevarna är till åren komna. Ibland måste vi parallellt med korrekt historieskrivning minnas vår egen livstid och notera vad vi borde lära oss.