Ledare. Jenny Bengtsson.

2020-12-27 03:00
Bild: Dagens ETC / Claudio Bresciani/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Kalla det inte sexköp – kalla det våldtäktsköp

Det osar tvång. Det osar människohandel. Det fattade ju till och med Paolo Roberto själv.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Paolo Roberto betalade 1 500 kronor för vad han sedan utsatte en rumänska kvinna för i början av maj. Egentligen hade det lika gärna kunnat vara 3 000. Eller 30 000 eller 30. Jag vet, det låter ju lite olustigt och obekvämt när man börjar kasta runt summor och dessutom låga sådana. Men grejen är ju, det som är helt grundläggande i detta, att det inte går att köpa samtycke. Det är klart att den på alla sätt underlägsna och utsatta kvinnan i den där lägenheten inte satt och trånade efter att någon Paolo Roberto-snubbe av något slag skulle öppna dörren, kåt och redo och dra ner brallorna. Kvinnor väljer inte att hamna i prostitution för att det är ett så glamoröst och eftertraktat tidsfördriv. Prostitution tvingas man ofta in i genom fattigdom, social utsatthet, traumatiska upplevelser, psykisk ohälsa eller generell utsatthet. Människohandel. Trafficking. Koppleri. Organiserad brottslighet. Det här är sådant varje ”sexköpare” aktivt väljer att stötta, spä på och sponsra.

Jag skriver ”sexköpare” med citattecken för att det är helt banalt att det kallas för det.

Det går inte att köpa samtycke.

Det går inte att köpa samtycke.

Det går inte att köpa samtycke.

Alltså är det inte sex man köper när man betalar för någon annans kropp. Det är våldtäkt eller åtminstone oaktsam våldtäkt. ”Våldtäktsköpare” är en högst rimlig rubricering, men det låter kanske för allvarligt, för tungt att bära, för de stackars männen? Som Paolo Roberto, som bara ville läka ett hål i sig själv eller vad det var för trams han drog till med som självcentrerad bortförklaring när han greps. Männen – för det är ju män det i en brutal majoritet handlar om – som betalar för andras kroppar kommer från alla möjliga olika samhällsskikt, åldrar, bakgrunder och livsförhållanden men de har i alla fall en sak gemensamt. De betalar för att utsätta en annan människa, per majoritet en kvinna, för vad de nu själva tycker att de behöver i stunden. Och den som utsätts är uteslutande i en utsatt position gentemot dem.

Nyligen meddelade kammaråklagare Paulina Brandberg att man lägger ner förundersökningen om oaktsam våldtäkt mot Paolo Roberto till stor del eftersom man inte kunnat höra kvinnan vidare. Kvinnan hördes direkt i samband med att Roberto greps, men då gällde det det så kallade ”sexköpet”. Man frågade om betalning och om vilka sexuella tjänster hon ”sålt”. Man frågade inte om hon ville, om hon samtyckte, om frivillighet. Därigenom går det inte att gå vidare.

Jag har stor respekt för den grupp inom polisen som arbetar mot prostitution och människohandel, men det är inte möjligt att inte känna sig beklämd över att kvinnan av allt att döma inte sågs som ett potentiellt brottsoffer direkt. Brottet som Paolo Roberto greps för är ett brott mot det allmänna - inte mot en person. Det betyder att det inte begås mot någon, som i det här fallet och otaliga andra liknande och likadana fall en kvinna i prostitution – och att ingen följaktligen direkt är att betrakta som brottsoffer i den givna situationen.

Men allvarligt talat, en kvinna som sitter i en lägenhetsbordell i ett främmande land och tar emot man efter man borde givetvis alltid betraktas som ett brottsoffer. Det osar tvång. Det osar människohandel. Det fattade ju till och med Paolo Roberto själv, som i eftertankens kranka blekhet i tv uttryckte: ”Man köper en annan kvinnas kropp. Säkert någon som är dittvingad. Hon är ju inte där för att det är jättetrevligt.” Alla minimalt förnuftiga människor kan räkna ut att det handlar om något annat, till och med motsatsen till samtycke. Men kan samhället det? Kan det allmänna det?

Både sexköpslagen och samtyckeslagen är tydliga. Det är olagligt att köpa sex, enligt sexköpslagen. Alla former av sex utan samtycke är brottsligt, enligt samtyckeslagen. Varför fortsätter vi över huvud taget se böter utdömas för sexköp, som i Paolo Robertos fall en löjlig summa om dryga 15 000 kronor, när vi i många fall också borde se Roberto-likar fällas för våldtäkt eller oaktsam våldtäkt? En man som våldtar någon skiter i samtycket. En man som genomför ett sexköp betalar för att få skita i samtycket. Det enda som skiljer här är pengar.

När Paolo Roberto, nöjd och tillfreds får man förmoda, kom ut ur den lägenhet som kvinnan befann sig i och polisen gjorde sig tillkänna ljög han först. Han hade varit på Tinderdejt. Eller nej, han hade träffat en ”italiensk vän”. Efter det var det bara honom allt handlade om. Hans trasiga själ eller whatever, hans karriär, hans ekonomi och hans jävla pasta. Och ja, jag är väl bara en sådan där arg feminist som det brukar heta. Men det här är bara för dåligt. 1 500 kronor för att slippa undan våldtäkt. Om jag någon gång vill slå någon på käften ska jag kasta pengar på hen först. Då kommer man väl undan.