Nu råder en betydligt mer gemytlig stämning. Röda linjer: utsuddade. Ideologi: va? Sådant jobbar inte liberaler med längre.

Tidöavtalet är Sverigedemokraternas definitiva insläpp i värmen, det som cementerat deras plats vid bordet. De är regeringens polare, oavsett vad Jimmie och hans vänner gör (typ: driver en rasistisk trollfabrik som attackerar politiska ledare, inklusive övriga Tidöpartiers). L-ledaren Johan Pehrson verkar vara en bra vän. En förstående vän som står ut med det mesta. Trots att SD enligt Kalla fakta-granskningen hånat honom i sociala medier verkar han ha varma känslor för SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Under debatten blir det tydligt vilken bromance som råder mellan dem. På väg till talarstolen viskar Johan Pehrson till Jimmie Åkesson: “Lite mer tjafs.”

Jimmie Åkesson skiner upp som en sol, som en pojke som fått beröm för det välstädade rummet och nu gjort sig förtjänt av en påse lördagsgodis. Han svarar Johan Pehrson med en knytnäve, som i “seger”, eller “vi är i samma lag”.

Båda signalerna är förstås korrekta. Det är en enorm vinst för SD att de tagit sig så här långt. Och de är alldeles uppenbart i samma lag: Tidölaget, där man försvarar varandra till varje pris eftersom makt är det enda som betyder något.

Jag vet inte om Johan Pehrsons syfte var att uppmuntra Jimmie till mer tjafs, eller om han menar att han själv ska ställa sig och snacka skit.

Men oavsett säger det detta: allt är teater. Det finns inga röda linjer, knappt några meningsskiljaktigheter längre.

Och hur som helst är det ett ovärdigt beteende från en minister, inte minst om man gett sig själv epitet “liberal vakthund” – och något som i normala tider hade lett till slutet på Pehrsons partiledarkarriär.

Det rev av skratt när Magdalena Andersson (S) på V:s kongress sa att vakthunden Johan Pehrson snarare får ur sig ett litet “mjau”. Nu är det Jimmie Åkesson som skrattar.

Men han skrattar med Johan Pehrson. Som man gör med goda vänner. Som man gör med sina bros.

Eller, förresten: han skrattar givetvis åt Johan Pehrson också, när denne “vakthund” inte hör eller ser. Nåja, vi vet ju alla att en hund för det mesta är dum och glad. Åtminstone när det gäller en liberal knähund.