Linnéa Bruno: Jämställdhet – för vem?

Såhär i 8 mars-tider talas det ibland om förändringar i relationer mellan män och kvinnor över tid i termer av något slags oundviklig linjär utveckling i riktning mot ökad jämställdhet. Det har ofta hetat att här har vi ändå kommit så långt, medan andra ligger efter. Med fascismens framflyttade positioner i Sverige och på många håll i världen blir den utvecklingsoptimismen svårare att upprätthålla.

För något decennium sedan kom välfärdsforskaren Gøsta Esping-Andersens The Incomplete Revolution i vilken kvinnorörelsens segrar liknas vid en ofullbordad revolution. Ofullbordad eftersom den hittills främst gynnat medelklassen. Han visar med omfattande statistik hur det senaste halvseklets genomgripande förändringar inom utbildning, familjeliv och arbetsliv ökat många kvinnors oberoende men samtidigt bidragit till allt större ekonomisk och social ojämlikhet mellan hushåll – detta eftersom höginkomsttagare tenderar att söka sig till varandra. Avstånden, i ekonomisk makt mätt, blir större mellan de familjer där två vuxna tjänar bra och de familjer som har knapp ekonomi.