Ledare. Linnéa Bruno.

2020-03-06 12:00
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Jämställdhet – för vem?

Feminismen har ingen del i att främst inkomsterna från kapital skenar iväg och att klassamhället därmed fördjupas.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Såhär i 8 mars-tider talas det ibland om förändringar i relationer mellan män och kvinnor över tid i termer av något slags oundviklig linjär utveckling i riktning mot ökad jämställdhet. Det har ofta hetat att här har vi ändå kommit så långt, medan andra ligger efter. Med fascismens framflyttade positioner i Sverige och på många håll i världen blir den utvecklingsoptimismen svårare att upprätthålla.

För något decennium sedan kom välfärdsforskaren Gøsta Esping-Andersens The Incomplete Revolution i vilken kvinnorörelsens segrar liknas vid en ofullbordad revolution. Ofullbordad eftersom den hittills främst gynnat medelklassen. Han visar med omfattande statistik hur det senaste halvseklets genomgripande förändringar inom utbildning, familjeliv och arbetsliv ökat många kvinnors oberoende men samtidigt bidragit till allt större ekonomisk och social ojämlikhet mellan hushåll – detta eftersom höginkomsttagare tenderar att söka sig till varandra. Avstånden, i ekonomisk makt mätt, blir större mellan de familjer där två vuxna tjänar bra och de familjer som har knapp ekonomi.

För att bromsa ökande ojämlikhet betonar Esping-Andersen särskilt insatser för ensamstående föräldrar med låg inkomst. Sedan han skrev boken har de ekonomiska klyftorna ökat ännu mer. Att jämställdhet ökat på bekostnad av jämlikhet verkar vara en slutsats som är frestande för somliga att dra, men här gäller det att hålla huvudet kallt.

Det är inte feministernas fel att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ökat och nu åter är lika stora som på 1930-talet. Feminismen har ingen del i att främst inkomsterna från kapital skenar iväg (på lagliga och olagliga sätt) och att klassamhället därmed fördjupas.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Med införande av jämställdhetsbonus och RUT-avdrag visade Alliansen att det knappt fanns gränser för hur långt staten kunde gå för att främja allmän trivsel och jämställdhet i familjer med goda inkomster. Med Januariavtalet ligger prioriteringen fast att gynna oss som redan har, medan ensamstående mammor fortsätter att förlora. Arbetarkvinnors förväntade livslängd minskar, vilket inte skett tidigare.

Feminister har intagit vitt skilda positioner i förhållande till staten. Den har beskrivits som patriarkal i sig, understödjande mäns dominans, men även som kvinnors allierad genom att i välfärdsstaten ha införlivat många av kvinnorörelsernas krav, och utvecklat en i vissa avseenden framgångsrik statsfeminism. Statens styrning utgår inte från en punkt i endast en tydlig riktning, utan i flera och ibland motstridiga riktningar. Dess institutioner har växt fram under skilda tidsperioder, i vissa fall under lång tid, och präglas av olika problemformuleringar som strider om legitimitet.

Att öka eller minska statens makt innebär inte nödvändigtvis att individens frihet minskar eller ökar i motsvarande grad – tvärtemot hur både liberaler och konservativa ibland resonerar kring hur politikerna ”inte ska lägga sig i”. Utöver den statliga, formella, politisk-juridiska makten finns ju ekonomisk, diskursiv (kultur, normer, religion) och våldets makt. Utöver staten finns dessutom andra aktörer som kan utöva makt och begå övergrepp.

Vilken är den viktigaste feministiska frågan?

I dag måste svaret bli att försvara demokratin. Utan fungerande demokratiska institutioner som oberoende press, rättsväsende, kommunala verksamheter och myndigheter som kan arbeta utan hot om repressalier för att de gör sitt jobb och står upp för grundlagsskyddade rättigheter kan vi varken rädda klimatet eller oss själva.

Om vi antar att demokratin överlever och jag bara får välja en enda reform som ensam skulle göra stor skillnad för både jämställdhet och jämlikhet – och i viss mån för klimatet – är det att korta arbetstiden. I stället för att ta ut produktionsvinsterna i kapitalvinster som ökar ojämlikheten, tas de ut i tid. De många kvinnor som arbetar deltid, mer eller mindre ofrivilligt, blir norm. Så minskas stress och sjukskrivningar. Så möjliggörs en annan ordning.

Det är ingen utopi, utan genomförbart och klokt. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.