Ledare. Andreas Gustavsson.

2015-09-21 04:00

Jag vill inte veta om du öppnar ditt hem för flyktingar

Riktigt absurt blir det om resonemanget – att din övertygelse legitimiseras av egna prestationer – ­möter andra områden än migration. Exempel: Jag vill se upprustning av svensk järnväg. Jaha, men hur många kilometer räls kommer du själv att lägga ut?

Jag skulle vilja svara på en fråga som många tyckte var nödvändig att ställa till mig efter att jag skrivit en ledare om att Europa står inför ett avgörande beslut. Den kom i olika tappningar, men för att ta ett exempel ur mejlkorgen: Skulle du kunna tänka dig att ge plats åt en flykting i ditt hem?

Ledsen, mitt svar blir inte ”ja”. Det blir heller inte ”nej”. Det blir: ”Din fråga är idiotisk.” Jag vägrar att ge ett annat svar. Åtminstone när frågan kommer med obehagliga undertoner, när den dryper av förakt gentemot alla som kräver att utsatta människor ska välkomnas in i en union som har förutsättningar att hjälpa.

Nu är det fler än jag som får denna fråga. En är advokaten Emma Persson, specialiserad bland annat inom asylrätt. Hon har varit aktiv i debatten kring flyktingkrisen, men också i att granska felaktiga uppgifter som framkommit hos medier (som att det skulle vara olagligt att skjutsa en flykting) samt i att ge juridisk vägledning åt både volontärer och nyanlända. Det är att göra en betydelsefull insats.

Den uppfattningen delar inte Magnus Ranstorp. Han brukar kommentera islamistisk terrorism. Men han är också medlem i den kör som för full hals anklagar engagerade privatpersoner och politiker för att överdosera sin egen till intet förpliktigande godhet. ”När du öppnar ditt eget hem betyder det något”, skriver Magnus Ranstorp till Emma Persson.

Det är patetiskt. Nej, inte att ge av sin tid och av sina pengar för att flyktingens sönderslitna tillvaro ska bli drägligare. Jag hyser enorm respekt för varje sådant ställningstagande, litet som stort. Men att han tar sig friheten att värdera vad hon åstadkommer, att han fäller ett tvärsäkert utlåtande om vad som har betydelse och vad som saknar betydelse... Patetiskt, löjeväckande, illvilligt. Men framför allt är det här resonemanget manipulativt.

Du ser väl vad Magnus Ranstorp är ute efter? Han – och många med honom – vill lyfta flyktingkrisen från migrationspolitik till migrationsmoral. Politik till moral.

Det har varit mycket känslor senaste veckorna. Förtvivlan. Frustration. En rimlig reaktion när barn drunknar, när de som trots allt överlever möter batonger och tårgas. Moralisk indignation inför en omoralisk verklighet.

Därför doneras rekordsummor, därför delar frivilliga ut förnödenheter, därför arbetar jurister pro bono – ja, därför öppnas hem upp för dem som inget eget hem har.

Men det här bryr sig inte Magnus Ranstorp om. Hans avsikt är att stämpla en massrörelse som naiv och hycklande. Hans metod är att klandra individens moral, att förlöjliga den singulära solidaritetens tillkortakommanden, alltså vad en människa – eller en mindre grupp människor – mäktar med.

Vi måste komma ihåg att det är en destruktiv frågeställning. Om du säger till någon att du anser att Sverige har skyldighet att ta emot så många nödställda som möjligt ska du inte acceptera att redogöra för hur många nödställda som du personligen avser att ta emot. Det handlar inte bara om moral. Det handlar till sist om politik. Och när politik försvinner...

Då graviterar debatten mot individen. Som om hon vore ­alldeles ensam. Vad ska du göra åt saken? Hur ska du få plats med 200 asylsökande i din tvårummare i Borås?

Riktigt absurt blir det om resonemanget – att din övertygelse uteslutande legitimeras av egna prestationer – möter andra områden än migration.

– Jag vill se en upprustning av svensk järnväg.

– Hur många kilometer räls kommer du att lägga ut?

– Jag tycker att det är fel att så många tvingas ta ett för stort vårdansvar för sina anhöriga.

– Hur många äldreboenden ska du starta?

– Jag vill se bättre villkor för lärare.

– Hur mycket skänker du av din nästa lön?

– Jag tycker att det är fruktansvärt hur Islamiska staten förgriper sig på kvinnor.

– Hur ska du som feminist nedkämpa terrorarmén?

Så kan vi fortsätta i all oändlighet.

Aldrig blir politisk debatt så enfaldig som när den berövas all politisk bärighet. En individ löser ingen flyktingkris. Men ett kollektiv kan kraftsamla för att säkerställa att väldigt många garanteras en framtid. Med politik som verktyg.

Speciellt om det sker samling runt denna idé, istället för att några ägnar sig åt att formulera cul-de-sac-cynismer som andra tvingas slösa energi på att bemöta.

Jag gissar att du såg Henrik Schyfferts inlägg på Facebook. Han visar att individfokus ändå kan ha relevans, men då som pedagogisk slutsats, hur bördan blir lättare om vi bär den gemensamt: ”Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år.”

Men hur ska du hantera dem som vill ranstorpa ditt hem för att inventera flyktingar? Bevärdiga dem inte ett svar. Men upplys dem vänligt om att det finns ett parti som fullt ut delar synen.

”Vore det inte bättre för dessa flyktingar att de som verkligen förespråkar en näst intill fri flyktingmottagning öppnar sina hem för dessa människor likt Fredrik Reinfeldt bad oss göra med våra hjärtan?”

Det skriver lokalpolitikern Ronny Karlsson. Han har lagt en sådan motion i Krokoms fullmäktige. Och han har sällskap av partivänner i andra svenska kommuner.

Ja, han representerar Sverigedemokraterna.