En gång skrev jag en ledare om hur trött jag var på Annie Lööf. Det blev en populär text för tydligen var det inte bara jag som var trött på henne. Varsågoda, för all del, till ett ytterligare alster på samma tema. Det känns som av en händelse som att den här veckan är precis rätt tid för detta.Vi behöver knappast påminna oss om vad det har varit för vecka särskilt ingående. Ingen kan ju ha missat att Sverige valde en kvinna till statsminister varefter hela helvetet bröt lös och regeringen som knappt fanns föll efter budgetkupp á la Centerpartiet.
Historielösa skulle säkert säga att det nu är första gången som Sverige ska styras med en rasistinfluerad budget men det vore nog att ta i lite väl mycket. Sverige har styrts av gammelmoderater historiskt och de var knappast några öppna-era-hjärtan-grabbar (gubbar).
I dagens politik är det väl egentligen bara nyansskillnader ändå förresten. De ”nya” Moderaterna vet att det inte är lönsamt att prata återvandring och bevara Sverige svenskt, så de har polat ihop med några som kan göra det. Samarbetet med Sverigedemokraterna kan med fördel bedrivas så att man från moderatväljare reagerar lite förskräckt sådär, varje gång någon galen SD-företrädare säger något klart rasistiskt eller sexistiskt.
På det sättet får man en skön distans till den absoluta järnrörstoppen – samtidigt som man kan bedriva samma politik och komma undan med det. Det blev en liten utstickare där. Tillbaka till ett av Sveriges farligaste inslag i politiken: Annie Lööf. En politisk broiler som vid något tillfälle försökt hävda sig som en vanlig människa genom att berätta om något jobb hon haft. Ja, en (1) sommar då. ”En vanlig människa”. Nej. Här pratar vi om en person som pratar om andra som jobbar. En p-o-l-i-t-i-k-e-r rakt igenom. Valombudsman för Centerns ungdomsförbund, aktiv i kommunpolitiken i Värnamo och pluggat juridik. Kom in i riksdagen 2006 (som Sveriges yngsta riksdagsledamot, lite coolt ändå) för att fem år senare väljas till partiledare för Centerpartiet som ändå var tvunget att göra sig av med sin dåvarande partiledare eftersom hon hade svindlat bort 89 miljarder av skattebetalarnas pengar i den så kallade Nuon-affären. I alla fall.