Anställdas sociala medier, e-post, telefon­aktiviteter och samtal kan gås igenom och sparas, toalettpausminutrar räknas och antal varuplock loggas ned till minsta sekund. 

När Handels idag släpper sin rapport ”Ständigt övervakad på jobbet” visar den med all tydlighet en dyster bild av en del, men knappast en isolerad ö, av en arbetsmarknad där kontrollen och övervakningen av anställda är vardag.

I förbundets undersökning, som genomfördes våren 2021, svarar 94 procent av alla butiksanställda och 97 procent av alla lager­anställda i den undersökning man genomfört att de på sina arbetsplatser övervakas på något sätt. Genomsnittet på minst tre olika sätt. Var fjärde på minst fem.

De vanligaste formerna av ­arbetsgivares övervakning över de anställda i de båda branscherna är kamerabevakning och stämpelklocka. Över hälften av de tillfrågade i såväl butiker som på lager vittnar också om utpasseringskontroller, alltså att de tvingas öppna och visa innehållet i sina väskor på väg ut från arbetsplatsen. På lager är alkohol- och drogtester vanliga – nästan hälften har sådana på sina arbetsplatser. I butiker utsätts de anställda för ”mystery shoppers” och individuell försäljningsmätning. På lager utsätts sju av tio för ”digital loggning”, det vill säga att besök på hemsidor och aktivitet i kassasystem loggas och att plock av varor på lager mäts antals- och tidsmässigt.

Handels slår också fast att hälften av arbetsgivarna som använder sig av olika övervakningssystem inte följer för dem gällande regelverk vad gäller bevakning på arbetsplatsen, främst när det gäller att tydligt informera om vilken typ av bevakning man använder sig av, syftet med den och hur de insamlade personuppgifterna kan komma att användas. Trots att systemen bara får användas för de de uttryckligen är till för uppger var femte butiksanställd och var tredje lageranställd att realtidsövervakning förekommer.

Samtidigt höjs varnande fingrar mot övervakningssamhällets i den samhälleliga debatten. Utvecklingen mot att alla och envar loggas, kontrolleras, övervakas och spåras, ofta utan att ens veta om det, brukar kallas ett hot mot demokratin och människors frihet. I arbetslivet är det där redan verklighet. I händerna på arbetsgivare som vill pressa ut varenda möjlig prestationsdroppe av sina anställda är tekniska lösningar för övervakning vassa och effektiva utpressningsmedel. Den som inte arbetar tillräckligt fort eller springer tillräckligt snabbt riskerar att ersättas av någon som klarar tempot. Den som är på toaletten för länge eller behöver längre tid för återhämtning under arbetsdagarna kan konfronteras och varnas. Fel ord yttrade i ett meddelande eller ett mejl kan leda till varningar om att anställningen kan avslutas.

De flesta anställda i Sverige har också lojalitetsplikt gentemot sina arbetsgivare. Sådana klausuler finns i anställningsavtal, bilagor till dem och i vissa fall i kollektivavtal. I arbetsdomstolen har man slagit fast vad lojalitetsplikten innebär, vilket bland annat är att ”arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren” och att ”arbetstagaren är skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget samt att undvika lägen, där han kan komma i pliktkollission”. Det är ett långtgående åtagande. De flesta vet nog att det inte är direkt riskfritt att säga vad man tycker om, eller kritisera sin arbetsgivare. Många anställda har fått känna på konsekvenser efter att ha berättat om missförhållanden på sina arbetsplatser eller uttryckt sig om sina destruktiva chefer. Sådana tilltag sätter ju inte arbetsgivarens intressen först och kan dessutom skada arbetsgivarens anseende utåt. 

Hade den här typen av tystande förekommit lika brett i samhället i stort hade det lett till stora protester och diktaturskräck. På arbetsplatserna är det som det är, där råder ingen demokrati.

Anställda på Sveriges arbetsmarknad ska vara lojala, tysta, snabba och produktiva. Ständigt övervakade, ständigt kontrollerade. Har vi inte kommit längre?