49,6 °C. Kanadas nya värmerekord slogs tre gånger på lika många dygn, i en takt som fått meteorologer att häpna. Den våg av extremhetta som pågår i Nordamerika har drivit människor från sina hem och hundratals har dött. Och som på beställning kom också bränderna. Över hundra stycken rasade i British Columbia förra fredagen. På vissa platser har värmen varit så stark att de helikoptrar som skulle släcka bränderna inte ens kunnat lyfta från marken.
De är något kusligt med just extremhetta och bränder. Luften dallrar, en gnista faller, sedan brakar naturens makter lös. I Sverige minns nog de flesta hur vi sommaren 2018 oroligt följde lågornas utbredning runt om i landet. Extremhettan blev ett kollektivt trauma, precis som många kanadensare och amerikaner upplever just nu.
Det lär snart bli dags att att omvärdera vad vi kallar extremt och onormalt.
Studier pekar på att de extra varma somrar som tidigare inträffade vart femtionde år i Europa nu i snitt sker vart femte år istället. I takt med att extremhetta blir vanligare ökar också frekvensen och omfattningen av värmerelaterade olyckor och naturkatastrofer. Sverige är inget undantag, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) varnar för att klimatkrisens värmeböljor kommer att leda till fler och större bränder. Nu har årets sommar knappt börjat och det råder redan eldningsförbud i flera kommuner.
I ljuset av detta blir det tydligt att Sverige ligger långt efter när det gäller brandriskreducering och annan typ av klimatanpassning. Enligt en undersökning av IVL (Svenska Miljöinstitutet) och Svensk Försäkring uppger 89 procent av landets kommuner att de påverkas av klimatförändringar, men bara 40 procent har avsatt pengar eller personal för att klimatanpassa. Endast en dryg tiondel hade undersökt risken för gräs- och skogsbränder.
Det är pinsamt dåliga siffror. Skillnaderna mellan olika kommuner är stor. De som är bra på klimatanpassning är också desamma som har råkat ut för extremväder innan, de har redan fått lära sig den hårda vägen vad det kostar att strunta i förebyggande arbete.
Enligt ett regeringsuppdrag ska varje kommun senast 2026 ta fram en särskild klimatanpassningplan baserad på gedigna riskanalyser, men inte ens alla kommuner känner till att uppdraget existerar. Otydligheten från stat, regioner och kommuner är oroande – den offentliga sektorn verkar inte direkt brinna för att stärka samhället inför klimatkrisens effekter.
Men det är inte bara det offentliga som bär ansvar. När det gäller skogsbränder har sårbarheten under lång tid påverkats av skogsbolagens närvaro. Genom kalhyggesbruk blir både markvegetationen tätare och torkar lättare ut – en klar riskfaktor. De stora maskinerna som används i skogsbruket riskerar dessutom att antända den torra miljön. På 1970-talet introducerade svenska skogsbolag dessutom den främmande contortatallen, ursprungligen från Nordamerika, i våra skogar. Contartan växer tätare och är betydligt mer känslig för vind, snö och eld än den svenska tallen. För att minska risken för snabbspridande bränder borde industrin och staten samarbeta för att ersätta de monokulturella trädplantagerna med variationsrik blandskog. Det vore inte bara bra för biologisk mångfald och kolupptag, utan också för brandsäkerheten.
För släcka bränder kommer vi uppenbarligen behöva fortsätta göra, i allt större utsträckning. Samhället måste snabba på förberedelserna för klimatkrisens värmeböljor och dess konsekvenser. Ingen rök utan eld. Ingen resiliens utan anpassning.
