Det är ett fullkomligt mirakel att en art, som evolutionärt är anpassad till ett liv på savannen i små grupper på kanske 50 eller 100 individer, så fantastiskt väl klarar att mötas i tusental eller tiotusentals utan att konflikter genast uppstår.

En evolutionsbiolog skrev någonstans om våra nära släktingar chimpanserna: Släpp in 50 chimpanser i en tågvagn och de kommer att försöka slå ihjäl varandra. Människor däremot, anpassar sig smidigt. Leende uthärdar vi trängseln.

För ett sekel sedan var fruktan bland högertänkare stark inför det framväxande ”massamhället”: Där skulle inte bara individens alla särdrag utplånas, utan hela tiden förelåg risken, ansågs det, för att massorna skulle explodera i irrationellt raseri, i upplopp. Under civilisationens tunna yta låg de djuriska och barbariska instinkterna sovande. Sådan är den, konservatismens människosyn: Mörk, pessimistisk, snäv.  

Den skräcken var naturligtvis en elitens skräck för demokratin och ingenting annat. I land efter land fick under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet människor tillgång till något helt nytt: En valsedel. Människor fick rätt att rösta. Eller: De fick kämpa sig till det. Avgörande för demokratins genombrott i Sverige var revolutionsåret 1917. I hela landet pågick hungerkravaller. Soldater gjorde myteri. Folk samlades på Gustav Adolfs torg för att kräva demokrati. Revolutionen stod för dörren. Året därpå togs besluten om allmän och lika rösträtt. Eliterna var tvungna att gå med på det. Fram till en bit in på 1900-talet hade nästan inga arbetare rösträtt, för att få rösta i valen måste man a) vara man, b) ha en inkomst på minst 800 riksdaler, c) äga en fastighet värd minst 1 000 riksdaler och d) inte vara jude eller katolik.

Sverige var förra seklets början ett högerland. Överheten föraktade folk, massorna. Emigranterna som i stora skaror övergav Sverige kunde betraktas som fosterlandsförrädare, svikare av nationen. Men under överhetssamhället kokade det nya: Massorna. Kollektiven. De mångas längtan efter rättvisa och drägliga livsvillkor.

Det tog egentligen ett halvsekel att bygga de kollektiva rörelser – folkrörelser – som sedan skulle förvandla Sverige och göra det till ett vänsterland, ett progressivt land som faktiskt hela världen såg som ett föredöme. Det var en kollektiv prestation. 

Idag är Sverige ett högerland. Det är ett högerland på ett sätt som det inte varit på ett sekel. Hur yttrar det sig? Detta land har fler miljardärer än någonsin. Sverige är ett av de miljardärstätaste länderna i världen. Dagens högerpopulister talar aldrig om det, därför att i sista hand är de ingenting annat än kapitalägarnas hantlangare. Inte heller talar de någonsin om att Sverige har blivit ett skatteparadis för de riktigt rika, när dessa gynnats av allt från slopad förmögenhets- till fastighetsskatt.

Och som jag skrev i förra veckan i denna tidning – den konservative arbetaren har trätt fram, i raseri för att hen har glömts bort av det parti som kallar sig arbetarparti.

Marknadsmekanismen har letat sig in i samhällets alla porer. Vinstdrivande koncerner i välfärden, privata försäkringsbolag som ser till att välbeställda kan gå före i vårdköerna. Och så vidare.

Sverige är ett högerland.

Ett förbenat, grinigt högerland.  

Men har vi blivit egoistiska individualister?

Jag brukar ta varje litet strövtåg genom en folkmassa som ett bevis på att vi trots allt är underbara kollektiva varelser, att vi klarar av att vara många tillsammans utan att slå ihjäl varandra – och att vi till och med trivs med det.

Vi är kollektiva. Vår tid är ändå svårt egocentrerad. Detta är problemet: Vi har nästan inga sätt att visa våra kollektivistiska sidor i det samhälle vi nu har skapat åt oss. De flesta inser att det vore bättre om det fanns långt fler hyresrätter än bostadsrätter. Bostadsrätter tränar oss i egoism. Valfrihet i välfärden övar oss i egoism. Vi har byggt åt oss ett samhälle där våra kollektivistiska sidor alltmer sällan tillåts vida sig.

Jag tror att det finns en längtan efter det kollektiva, efter idén om det gemensamma bästa. Jag gick genom julhandelsvimlet och jag såg mig omkring och såg optimistiskt på alla människor: Vi är mer avancerade än detta samhälle tillåter oss att vara.

Högerlandet Sverige är för smått för alla som lever här. I längden kommer det att visa sig.

Det är mitt budskap i juletider.