Från restaurangkedjan Sushi Yama larmar desperata anställda om att deras arbetstider går från heltid till deltid, på arbetsgivarens initiativ, självklart. Personal på Åhléns i Uppsala tvingas se hur timmarna reduceras till åtta i veckan. Enligt facket ville bolaget inte ens lyssna på förslagen till andra lösningar som fanns. Hyvling – alltså att tvinga ner anställda på lägre arbetstidsmått för samma arbete under hot om uppsägning – har på några år blivit ett vanligt tilltag för arbetsgivare som tycker att de behöver spara in på pengarna och har slut på idéer i övrigt. Nu hyvlas personal i Sverige som aldrig förr. Hur kan det komma sig?

Vi backar bandet. Facken började varna direkt när de första ärendena trillade in. Det förklarades vara arbetsbrist och istället för att erbjuda riktiga omplaceringar, erbjöd arbetsgivarna därefter de anställda sin egna, samma, gamla jobb, fast färre timmar. En dom i arbetsdomstolen avgjorde frågan slutligt. I lagen om anställningsskydd (LAS) finns inget skydd när det gäller just sysselsättningsgraden. Och en omplacering är en omplacering även om det nya jobbet är det gamla.

Under förra mandatperioden tillsatte regeringen en utredning som skulle komma med förslag på hur problemet med det som kommit att kallas just ”hyvling” – eftersom anställningarna bildligt talat hyvlas ner som en ost – skulle kunna lösas. Utredningen svarade att man skulle kunna ge anställda rätt att tacka nej till erbjudande om omplacering till samma jobb med färre timmar, utan att riskera uppsägning. Det skulle medföra att arbetsgivaren inte skulle kunna införa sin nya organisation utan att säga upp personal. Man skulle bli tvungen att tänka lite mer, helt enkelt. Blev det ändå tal om uppsägningar skulle turordningsreglerna tillämpas.

Dåvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson uttryckte i riksdagen att ”heltid ska vara norm på arbetsmarknaden” och att hon såg ”allvarligt på när enskilda hamnar i en situation där de har svårt att försörja sig och planera sin framtid trots att de arbetar”.

Det skulle följas upp och det verkade faktiskt nästan så på riktigt också. Med ens kändes det ganska hoppfullt.

Men den känslan gick snabbt över.

I och med januarikatastrofen, i vanligt tal benämnt som januariavtalet, grusades allt hopp om minsta lilla förbättring för alla de anställda vars liv redan hade slagits i spillror eller senare kunde komma att göra det. Hyvling är just det: Förstörda arbetsliv. Det är inte möjligt för vuxna människor med bostad, familj – liv – och så vidare, att passera oberört från heltid till påtvingad deltid. Det är inte möjligt för i princip någon alls att hitta ett annat arbete för att fylla ut vad som hyvlats bort. Det blir en oundviklig utstötningseffekt – anställda tvingas säga upp sig själva för att livspusslen blivit omöjliga att lägga. Genom det lyckas arbetsgivare effektivt runda även den beryktade turordningen i slutändan. Ut försvinner den trogna arbetskraften som ställt upp år ut och år in. In kommer arbetskraft som kan tänka sig att gå med på att bara arbeta en dag i veckan. En mer formbar arbetskraft.

Det blev inget stopp för hyvling, då. Men så gjorde sossarna comeback i frågan när man som bäst höll på att trasa sönder lagen om anställningsskydd tillsammans med centern. I den nya utredningen, som skulle föreslå hur LAS kunde göras mer ”flexibel” i enlighet med vad Annie Lööf redan bestämt, slängde man med en passus om hyvlingen. ”När arbetsgivare omorganiserar en driftsenhet så att arbetstagare vars arbetsuppgifter är lika ska erbjudas lägre sysselsättningsgrad, ska arbetsgivaren iaktta särskilda turordningsregler”, stod det.

”Hyvlingsstopp!”, hurrade diverse företrädare för Socialdemokraterna.

Det var det inte. För att uttrycka det milt var det möjligtvis i nivå med en halvtrasig broms innan de anställda lik förbannat kördes över.

Och då kommer vi till nuet. Nu finns inget januariavtal. Nu finns faktiskt ingen anledning för Socialdemokraterna att inte ändra kurs. Det går – om man ser till att hyvla Annie Lööf och Centerpartiet först. Ett socialdemokratiskt parti som driver på för att göra livet bättre för vanliga människor, vanliga anställda – är det möjligt? Återstår att se.