Kanske är det den erfarenheten som nu får henne att vilja klamra sig fast som landshövding, trots att drevet går. Det har stormat kring Anna Kinberg Batra (M) efter att hon plockat in två av sina vänner till toppjobb på länsstyrelsen i Stockholm, något som först uppmärksammades av Aftonbladet.

Ett av jobben tillsattes dessutom bara genom att en lapp sattes upp i receptionen – och endast vännen ansökte om tjänsten. Nu inleder JO en utredning av rekryteringarna.

40 år i politiken borde ha lärt Anna Kinberg Batra bättre än så, skriver ledarskribenten Moa Berglöf i Sydsvenskan. Jag tänker faktiskt tvärtom. Efter flera decennier inom politik och PR är detta kanske precis vad man ska förvänta sig.

Politiker är vana att kunna rekrytera egna staber. Folkvalda tillsätts genom val men också genom internt partiarbete, där lojala kompisgäng kan vara en viktig tillgång.

Samma sak gäller PR – där är ofta vänskaper och kontakter en del produkten man säljer.

Det är stor skillnad mot offentlig förvaltning, där enbart "förtjänst och skicklighet" får vägas in vid rekryteringen (vilket även Moa Berglöf mycket riktigt påpekar). Kinberg Batra har helt enkelt fostrats i en "Almedalskultur", snarare än den nitiska förvaltningen.

Att vänskap här kan misstänkas ha gått före meritokrati ser illa ut. Men det är värre än så, något mer än en hygienfaktor. Bristande meritokrati och vänskapskorruption är ett av de största hoten mot demokratin.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har ägnat stora delar av sitt yrkesliv till att forska om tillit. Han beskriver opartisk myndighetsutövning som den "grundbult" demokratin vilar på. Att medborgarna litar på att förvaltningen tillsätts och agerar opartiskt, leder enligt hans forskning till högre tillit, ökad välfärd, bättre ekonomi och tilltro till demokratin.

Medborgarnas höga förtroende har varit avgörande för de nordiska ländernas framgångar. Både ekonomiskt och demokratiskt.

Men det har inte alltid varit så. I Rothsteins bok Grundbulten beskriver han den försumpade svenska förvaltningen i början av 1800-talet. Tjänstemännen var korrupta, inkompetenta och ofta tillsatta genom släkt- eller vänskapsband. Genom flera viktiga reformer i början 1860-talet förändrades situationen snabbt.

När Strindberg några decennier senare skildrar svenska tjänstemän kallar han dem visserligen högdragna och konservativa – men inte korrupta. Ett par decennier av gedigna reformer gav avsedd effekt. Och denna opartiska förvaltning lade sedan grunden för demokratins genombrott och överlevnad.

Men nu pågår precis som 1860 snabba förändringar – fast i fel riktning. Svängdörrar mellan politik och näringsliv har blivit ett slags naturtillstånd. Den politiska klass som vuxit fram de senaste åren, har fostrats i en annan kultur, med andra normer.

Precis som på 1860-talet behövs nog reformer om vi vill behålla tilliten för politiken och förvaltningen. Ett lobbyregister och rejäla karenstider är en del av det. Att vi reagerar när grundlagens krav på förtjänst och skicklighet sätts åt sidan vid offentliga anställningar en annan.

Anna Kinberg Batra spelar helt enkelt med det Rothstein kallar demokratins "guld". Det som får allt att fungera. Tilliten.

Därför borde hon nu avgå. Hotet mot demokratin börjar med en enkel lapp i receptionen.