Egentligen är det dock ganska enkelt. Här är en enkel förklaring till dig som är arbetstagare.

Det handlar egentligen bara om att veta vad som menas med ”höga trösklar in på arbetsmarknaden” i den allmänna debatten. Så här: ”hög tröskel” är lika med hög kostnad för arbetsgivarna. Hög kostnad är lika med vilken kostnad som helst som arbetsgivarna måste betala. Men mest av allt gäller det de utgifter som gör så att du och dina kollegor får pension, försäkringar, lön att leva på och ett samhälle med utbyggd välfärd att leva i. Med andra ord, förkortat, är höga trösklar din lön och ditt liv och allt som du bygger ditt liv på. Det är dessa trösklar som ska sänkas om din och resten av arbetsgivarna, ett gäng arbetsskygga pampar i högern och rasisterna i Sverigedemokraterna i maskopi med varandra får bestämma. Håll det i minnet, alltid.

Nu till några nya fräscha tröskelförslag att fälla in i denna spännande debatt.

Det är för låga trösklar för att få bli arbetsgivare.

I de mänskliga rättigheterna ingår att människor ska få arbeta och göra detta under gynnsamma och rättvisa arbetsvillkor, få en ersättning som är skälig och tillräcklig för att ge sig själv och familjen en dräglig tillvaro. Kunna arbeta under principen lika lön för lika arbete.

Men ingenstans finns det något som deklarerar att vem som helst också har rätt att vara arbetsgivare.

Ändå känns det idag ofta som att allt och alla kretsar runt i någon form av stört universum där vem som helst kan bli och vara arbetsgivare när som helst och sedan kräva och förvänta sig samhällets stöd i detta. Eller lagändringar, lönesänkningar eller vad som hest egentligen, som ska få även den överlägset sämsta affärsidén att gå runt. Arbetsgivare gör systematiska avsteg från såväl våra mänskliga rättigheter, lagar och juridiskt bindande avtal för att leda pengarna någon annanstans än till arbetskraften. Pengarna går istället antingen, som många kränkta och gråtande företagare framhärdar, till sig själva och sina egna inkomster. Eller till vinst, aktieägare, vinst, vinst, aktieägare eller vinst.

Vad samhället i stort och arbetsmarknaden i synnerhet behöver är en tydlig kravspecifikation på vad en person måste uppnå och kunna för att ens få kalla sig arbetsgivare. Ett körkort. En licens. Och den ska kunna dras in också, utan pardon, för de som missköter sig eller helt enkelt bara aldrig fattar vad de håller på med.

Rödgrön sjudagarstidning – prenumerera nu!

Den här artikeln kommer från lördagsnumret av Dagens ETC. Som prenumerant får du Dagens ETC sju dagar i veckan – på helgerna rakt ner i din telefon, surfplatta eller dator.

Stöd Sveriges rödgröna tidning genom att bli prenumerant.

Det är för låga trösklar för arbetsgivare som vill leva på bidrag.

Sveriges arbetsgivare är dopade. Bidragsberoende. Genom otaliga subventioner och bidrag från staten har många arbetsgivare blivit inkapabla att ta hand om sig själva. De är det sovande näringslivet, ungefär. Som exempel är var tionde anställning i restaurangbranschen en så kallad bidragsanställning. Men det är ju inte de anställda som går på bidrag. Det är arbetsgivarna. En del arbetsgivare lyckas inte anställa en enda arbetare utan att fiska bidrag från staten. ”Arbetslinjen” som alla inom högern och näringslivet vurmade så mycket för handlade om just detta: att inte gå på bidrag. Något gick fel uppenbarligen.

Vad som behövs nu är att vi skickar alla arbetsgivare på bidragsavvänjning där de får lära sig att det är deras egna pengar, avhängt en affärsidé som faktiskt funkar, som ska betala saker. Inte skattebetalarna. Välfärden omfattar inte bidrag till arbetsgivare som skulle kunna göra annat istället. Ta ett jobb, till exempel.

Det är för låga trösklar för att få anställa på annat än tillsvidare.

Vilken arbetsgivare som helst kan anställa folk på ”allmän visstidsanställning”, eller som det brukar kallas - ”otryggt jobb”, idag. Det gör att arbetsgivare aldrig ens behöver bry sig om att läsa sig så enkla och grundläggande saker som att lägga ett schema. Planera semestrar. Hålla koll på sin egen verksamhet i fråga om dalar och toppar.

Och det som antagligen livar upp även den tröttaste arbetsgivaren: tillfälliga anställningar behöver nästan aldrig medföra jobbiga löneökningar. Ingen arbetsgivare behöver heller uppvisa någon anledning till varför man väljer att anställa på allmän visstid. Men det är ju solklart. Det är för jobbigt och svårt för Sveriges arbetsgivare att planera sin egen verksamhet och det finns för mycket annat att lägga pengarna på än att höja arbetskraftens löner.

Vad Sverige behöver är ett minimalt antal anställningsformer. En, max. Möjligtvis med underrubriker som vikariat och så vidare. Glöm allmän visstid och låt arbetsgivarna betala schemaläggningskurser för sig själva.

Och sista då.

Höj trösklarna för när man bör få ha åsikter om arbetsmarknaden och den arbetskraft som finns på den. Att själv ha befunnit sig i arbete är en bra början. Där rök en stor del av riksdagen och i princip hela högern.

Nu är det avtalsrörelse!