Rasism.

Nationalism.

Protofascism.

Kalla det vad du vill.

Men kan vi för nu uppehålla oss en stund vid den erbarmligt låga livskvalitet som denna superpolariserande nyhöger erbjuder oss, som nation och befolkning. Det är bara gnäll. Det är litanior av rent episka mått, inte ens Euripides skulle kunna knäcka den blåbruna sörjans eviga tröstlöshet. Det går inte heller att hitta något fast. Inget att greppa. 

När en uppjagad nyhöger vill diskutera något så är det alltid under förespegling, utan ärliga intentioner. Som med antisemitism. Denna nyhöger talar inte främst om judars rätt till trygga liv, utan om muslimer som trojanska häster. 

Det är falskt. 

Det är också oerhört tråkigt. 

Som politisk kraft suger man glädjen ur tillvaron. Jag tror inte att de förstår själva hur Sveriges attraktionskraft påverkas av att det man har är sänkt skatt, korrupta transaktioner, statligt sanktionerad rasism och midsommarfirande med Mattias Karlssons (SD) vilsna fäbodslajvare. 

Varpa mig hit, varpa mig dit.

Sverige har aldrig känts mer perifert i världen än just nu.

Relevant bara som en avlägsen projektionsyta för den globala högerpopulismens ringlande, hungriga hjärnmask.

Hej, tristess.

Man bli så trött.

Det finns något nednötande, malande, obevekligt hos denna politiska rörelse vars kapacitet är att problemformulera nedåt och, naturligtvis, slå nedåt. Det är bara iskyla. 

Men man måste värja sig, man måste in i värmen.

Jag tänkte på det när Moderaternas riksdagsledamot Jan Ericson på X önskade livet ur Dagens ETC, att den här dagstidningen ska bli utan pengar när presstöd blir mediestöd. Ja, han uppvisar obefintlig respekt för journalistik, för dess roll i demokratin. 

Men framför allt är han tråkig. Precis lika tråkig som sitt Åsa-Nisse-doftande och egenvalda och lokalnationalistiska smeknamn Ubbhult. 

Klart han avskyr fria medier. 

Klart han avskyr fria tankar som svävar ovanför deras depressiva inlandsis av att allt går åt helvete. 

Och det är invandrarnas fel! 

Och sossarnas! 

Gnäll, gnäll, gnäll. 

De är enerverande skrikbebisar. Jag får tinnitus. Och nej, den här moderaten kommer aldrig att önska att Svenska Dagbladet försvinner även om den tidningen får avsevärt mer stöd än Dagens ETC. De förtalar ju Greta. Tumme upp. Varpa på det.

Jag väljer glädjen.

Trist att regeringen får uppstötningar av mediemångfald, av att det idag finns en – en – dagstidning med vänsterprofil som granskar med precision och tyngd.

Trist att de attackerar allt som de inte kan förstå, acceptera eller identifiera sig med.

Det är farligt.

Det är glädjens onda tvilling.

Jag tror på att vi måste lyfta oss ur denna sörja.

Deras projekt är inte vårt, deras gemenskap är aldrig för oss.

Idag – just det datum som alltid betytt så mycket för nyhögerns ankare, Sverigedemokraterna – ger Dagens ETC ut vad jag skulle kassa för ett transpolitiskt manifest. Och ett reportage. Och kanske en roman. 

För att vi kan. 

För att de inte ska få bestämma vilka friheter som ska ges till vem.

Jag ser det som ett motgift.

En sipp lustgas för att häva svärtan.

Och ännu en anledning att Dagens ETC behövs.