Men i politiken finns få spår av krisinsikt. Hanteringen av klimatkrisen behöver jag väl knappast nämna vid det här laget (kort sammanfattning: den är dålig). Inte heller de andra kriserna har mötts av politik som motsvarar allvaret i situationen.

Det katastrofala skolsystemet får ett fuskbygge istället för en helrenovering, bostadskrisen ska lösas med hjälp av enklare andrahandsuthyrning. Huset brinner, men vi ringer inte brandkåren. Vi försöker släcka elden med vattenpistol.

Frågar man Tidöpartierna finns knappt några kriser. Utom möjligtvis dessa: Vi har för mycket invandring och för låga straff. Och Systembolaget är inte öppet på söndagar.

Kring just det här Twitterkonverserade, förlåt, X-konverserade, jag och kulturjournalisten Björn Werner nyligen. Det började med att Werner sa att högern är roligare än vänstern. Jag höll inte med – att Timbro-ekonomer låtsas vara Foodora-bud under ett par dagar för att släta över gigekonomins vidrighet kan knappast betraktas som kul – men han stod på sig. Högern är mer lättsam, mer kreativ. Vänstern bara klagar.

Jag funderade och gav ett svar som folk verkade relatera till: att skillnaderna kan bero på att högerns samhällsproblem verkligen är saker som att Systembolaget inte säljer kyld öl (på söndagar), medan vänsterns är de verkliga kriserna. Att folk inte har råd att bo, att klimatkrisen eskalerar, att välfärden raseras.. Sådana saker.

Dessutom: vänstern har smarta, roliga människor. Kanske inte i partierna – politiker är väl inte direkt kända för att vara roliga – men på andra håll. Instagramkontot Dyngbaggegalan är ett exempel på politisk satir som är både rolig och smart. Högerns försök är sällan roliga men de har å andra sidan brutalt mycket större resurser. Trollandet är orkestrerat, av såväl SD som Svenskt Näringsliv.

Men en vänstervåg kommer knappast att födas av att vänstern härmar högern; ur klickonomi och Timbrofiering av debatten. Det krävs något annat.

I opinionsmätningarna ser det bra ut för oppositionen. Men det beror knappast på att vänstern är bra – snarare på att högern är dålig. Och ja, de är dåliga, men fråga dig själv: vVd vill högern och vad vill vänstern? Det första är enkelt att svara på. Skärpa straffen. Minska invandringen. Elektrifiera fordonsflottan (med hjälp av kärnkraft). Sänka skatten. Sälja ut Systembolaget. Det senare är svårare: Vad vill vänstern? Vänstern är numera en brokig skara. Vilka är ens vänstern? Är det V, S, MP? Är det S och C, som S verkar tycka? Det finns ingen enad vänster, än mindre några gemensamma förslag.

När tappade vi förmågan att dra handen över samhället, hitta sprickorna och laga dem?

Jag pratar om stora visioner och stor politik. Det som brukade vara vänsterns, inte minst socialdemokratins, paradgren. Ett ordentligt bostadsbyggande. En ambitiös klimatpolitik: investeringar i järnvägen och fossilfri energi, satsningar på kollektivtrafiken, ett slut på subventioner för flyg och bensin. En skola utan vinstintressen och en vård utan konstant personalbrist.

Högern är förstås ingen idé att hoppas på. Men de har något som vänstern saknar: de håller ihop, vilka dumheter samarbetspartierna än hittar på. Som häromveckan, när L-ledaren Johan Pehrson menade att Björn Söder inte företräder SD, som någon sorts försvar av Söders grovt homofobiska uttalanden. (Liberalernas röda linjer är målade med kraftigt utspädd vattenfärg.)

Tidöpartierna har passerat anständighetens gräns och det ska vänstern, förstås, inte göra. Någon måste faktiskt ha ryggraden kvar.

Kristider bäddar för en vänstervåg, och jag vill tro att folk vill ha något annat än Timbros tokigheter och inövade oneliners i tv-debatter. Typ riktig politik. Om en enad vänster lyckas leverera just det kanske nästa nyordslista får en annan klang.

Klimatpaket. Sverigebiljett. Bostadsoffensiv. Supervårdreform. Permakrispolitik. Välj vilka namn ni vill – bara ni får saker att hända.