BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De är, oavsett hur liberala ledarsidor och arbetsgivare har beskrivit dem, långt ifrån några arbetsmarknadsligister. Hamnarbetarna har aldrig ställt sig aviga till att diskutera, förhandla eller försöka komma överens. När APM tog över hamnen tog man emot dem med förhoppningar om att det skulle fungera bra parterna emellan. När APM i gengäld visade att man inte ville ha med den fackförening som den stora majoriteten av arbetstagarna är medlemmar i att göra visades ändå tålamod och man försökte, in i det längsta via förhandlingar, möten och diskussioner komma framåt. Detta trots att det var en absolut och grundläggande rättighet som trampades på. Rätten att ingå i en fackförening och rätten för den fackföreningen att förhandla om villkoren.
Vad är viktigast? Rätten till ett – och märk väl ett – avtal, eller rätten att ingå i en förening man själv valt? Jan Schölin, som under förra året medlade för statens del i konflikten mellan Hamnarbetarförbundet och APM har föreslagit att medlemmarna i Hamnfyran skulle kunna gå ur sin egen fackförening och istället gå med i Transportarbetareförbundet. Det skulle förvisso innebära slutet för Hamnfyran, men man skulle, enligt Schölin, då kunna ”ta över” Transport och skapa ett nytt Hamnfyran – men i ”godkänd” form.
Schölin sätter fingret på något i sitt förslag, men antagligen inte så som han tänkt sig. Vad han visar med sitt utspel är inte alls att det finns en enkel lösning på hamnkonflikten. Han visar att den allmänna synen på Sveriges grundläggande, hyllade och djupt rotade föreningsfrihet går ut på att det är helt fritt att ingå i en fackförening, så länge det är en stor och efter svenska moderna mått mätt traditionell sådan. Som Transport i LO – inte som Hamnfyran i Hamnarbetarförbundet. Och att det egentligen inte bara är strejkrätten som är hotad nu, utan i förlängningen också själva hjärtat i allt: föreningsfriheten.
Människor är fria individer och fria individer kan välja att gå med i vilka fackföreningar de vill. Bilda nya fackföreningar också. Alla har rätt att organisera sig, men frågan är i vad. Det sägs vara fritt idag. Men i framtiden kanske det precis omvända råder. Och i praktiken verkar det inte bättre än att valet redan idag snarare kanske står mellan att organisera sig i en förening som någon annan valt, ens arbetsgivare valt, en gigantisk facklig organisation valt eller som några politiker i det långa loppet valt eller att inte organisera sig alls. Det är i alla fall det enda val som hamnarbetarna får till sig att de har.
Hamnkonflikten visar med all tydlighet att det finns ett stort, tungt och oerhört kompakt förakt om inte hat, mot organiserade arbetare i Sverige idag. För detta står inte oväntat arbetsgivarna, näringslivet, en drös liberala ledarsidor och politiker för. Men det är tydligt att det också finns ett stort motstånd inom delar av den stora och näst intill institutionaliserade fackföreningsrörelsen mot uppstickare som inte följer deras tradition, hur den än har artat sig över tid och hur dåligt den än speglar vad som en gång var tanken med rörelsen.
Egentligen handlar ingenting om hamnen längre. Det handlar om mäktiga människor som träffas och smider planer, rika människor som vill bli rikare, storföretag som vill bli större, pampar som vill bli pampigare och politiker som använder sin makt för att driva sin personliga agenda igenom. Det handlar om organisationer som inte vill se sina positioner hotade, särskilt inte av sådana som speglar något de själva kanske en gång för länge sedan var.
Mitt i motståndet står Hamnfyran och dess medlemmar. De vägrar rätta sig efter de val andra försöker tvinga dem till och deras prestation saknar motstycke i Sverige i modern tid. Den ideologiska kamp för frihet och föreningsfrihet som förs av dem borde vara förebild för många men särskilt för sådana som gör anspråk på att företräda eller värna om arbetstagares rättigheter.
