”Vad fan är det som pågår?” skriver Eric Rosén på Politism.
Mycket bra fråga. Men den postmoderna tiden är över. Och dess motton ”jag ger inga svar, jag ställer bara frågor” och ”jag vill inte skriva någon på näsan” är döda. I propagandareklamens tid gäller: Analysera! Ge svar!
Efter valet undrade jag: Kommer kapitalismen och fascismen åter att gå samman – och hur ser en sådan kompromiss ut?
Dagens fascism har nämligen hittills varit en halv fascism. Den har saknat sin rike vän. 30-talets fascism var en förening av ilskna människomassor och den tunga industrins intressen, i våra dagar har vi bara sett den första komponenten. Skillnaden är att det kapital som stödde 30-talets fascister var nationellt. Det hade inget behov av en jättemarknad som EU, det hade ännu inte blivit beroende av importerad arbetskraft. Dagens kapital är globaliserat och kommer aldrig att acceptera helt stängda gränser. Rörelsefrihet är själva grunden för EU och garanterar billig och mobil arbetskraft. Det har således sett ut som om det förelegat en konflikt mellan kapitalet och nyfascismen. Ola Larsmo tar fasta på detta när han skriver i DN: ”Denna återuppståndna sorts höger kommer inte att utgöra ett hanterbart regeringsunderlag för en marknadsliberal politik.”
Vad som hänt nu är att kapitalets politiska företrädare insett att de måste införliva den rasistiska högern om de ska kunna hålla sig kvar vid makten.
Hur kommer då denna syntes se ut, hur kommer rasism och marknadsliberalism förenas?
Låt oss titta på Storbritannien. Där har de konservativa regerat sedan 2010. Sedan Ukip rönt stora framgångar har David Cameron hanterat detta genom att införa en serie nya lagar.
Vad är dessa lagars natur? Satellitsändare ska placeras på de som väntar på utvisning, så att staten kan följa deras exakta rörelsemönster. Den som kommer från ett icke-europeiskt land måste tjäna 35 000 pund per år eller deporteras. Vilket har lett till att sjuksköterskornas fackföreningar protesterat: lönerna är så låga att ingen sjuksköterska då kan stanna, och det kommer att leda till en kris i vården. Tidigare berodde rätten att stanna på mänskliga band: hur länge man bott i landet, om man har släktingar där. Nu är det ekonomisk status som ska avgöra. Den som upptäcks med att arbeta svart får lönen konfiskerad. Barnfamiljer som fått avslag på sin asylansökan förlorar alla former av stöd. Hyresvärdar får rätt att vräka papperslösa utan rättsbeslut, och de måste se till att den boende har papper i ordning. Statlig myndighetsutövning läggs alltså på privata kapitalister.
Cameron hävdar att de som nu trängs i Calais för att ta sig över kommer att få reda på detta, med ens inse att Storbritannien ”inte är ett land där mjölken och honungen flödar” och där ”gatorna är guldbelagda”, vända om och åka tillbaka till Afrika.
Vilket han själv mycket väl vet inte kommer att ske.
Dessa lagar stoppar inte invandring. De hotar inte heller marknaden. Utan de skapar ett proletariat som lever under ständiga hot. Möjlighet för hyresvärdar att ta ut enorma summor av dem och hota med vräkning om de klagar. Möjlighet för arbetsgivare att strunta i att betala ut lön och hota med deportering. Tillfälliga uppehållstillstånd som kan dras tillbaka, villkorad rätt att stanna som beror på lönen, indragna bidrag, allt ökar desperationen.
Människor kommer inte att lämna landet. De kommer att hållas nere. Just detta gör att de kan utnyttjas mer än andra, vilket förvärrar antagonismen gentemot arbetare födda i landet. Och så hatas de nyanlända ännu mer, och så kommer nästa batteri med åtgärder. Redan talar Cameron om att de som tar sig över via Calais som ”svärmar”. Vad är en svärm? En ”lokaliserad luftburen samling av otaliga individer av insekter”. Insekter. Så kan både rasisterna tillfredsställas känslomässigt och arbetsgivare ges en ursäkt för att exploatera.
Dagens förening av kapital och fascism ser ut att få formen av en sax. De kan tyckas ha motsatta intressen: kapitalet vill ha mer arbetskraft, fascisterna vill hålla den borta. Dessa två knivblad närmar sig varandra och kan se ut att hamna i konflikt, men de passerar varandra utan att mötas. Har du sett en sax som klipper sönder sig själv? Nej, det är den som hamnar emellan som förgörs.
